Dom vanligtvis bruna fötterna är nu grå av damm. Susilo tar sig snabbt upp för högen med bråte. Det är praktiskt taget omöjligt att se att denna raserade massa tidigare var byggnader. Hus där människor bott. Men på några enstaka ställen dyker det upp en dockarm eller en ram med krossat glas där ett familjeporträtt kan anas. Susilo är oberörd. Sätter den ena foten framför den andra. Försiktigt, smidigt, stadigt. Det är inte första gången han tar sig fram i sån här terräng. Jordbävningar är vanligt i hans hemstad. Så när marken återigen rör sig, stannar han till, parerar och hittar balansen igen. Hjärtat slår dubbla slag men hinner inte övergå till ökad puls. Susilo vet att han är på farlig mark,men det gäller att komma först. Människorna som nyss fått sitt hem förstört kommer inte tillbaka än på ett tag.
Strax är han framme vid sitt mål. En konservburk med sin färgglada etikett ligger synligt bland stenarna. Kanske, kanske.... Jo, han har turen på sin sida. Burken är trasig! Han kastar sig ner. Inser att han till och med hunnit före djuren. Slafsar i sig innehållet. Magen krampar lite. Det var länge sen den hade något att jobba med. På ett ögonblick är burken tom och den ilande tomheten i magen är dämpad, för den här gången.
Susilo lägger ner huvudet mot marken. Ett leende leker på hans läppar innan han faller i sömn. Vilken lyckodag!
Fint berättat
ReplyDelete