Hoppas

Att hoppas eller att tro.
Hopp. Tro. Tillit.
Jag hoppas Gud finns.
Jag tror att Gud finns.
Jag har tillit till att Gud finns.
Är det bara ord med olika kraft?
Jag har trott så starkt att jag vetat.
Jag vet att Gud finns.
Jag hoppas jag aldrig tror så starkt igen.

Pynta

På min köksdörr hänger ett ensamt pepparkakshjärta. Vackert glaserat.
Hos er hänger det sex. I köksfönstret.
Ni två små, valde vilket jag skulle ha.
Med hjärtat, av kött och blod, fyllt av kärlek låter jag det hänga.
Vill äta upp det. Men inte riktigt än.

Vända

Jag vänder blad. En ny ren sida, redo att ta emot mina kråkfötter. Öppen för förslag. Hindrar inget. Måste skriva ner tankarna som farit runt i huvudet halva natten. Få dom i ordning och ur mitt system så jag kan få sova. Jag har skruvat mig i sängen i timmar. Bytt från sida till sida. Värmt upp täcket med min heta kropp. Slängt runt det för att få den svala sidan neråt.
Nu ligger jag på mage med kudden under bröstet och blocket framför mig. Blundar för att lättare hitta fram till tankarna. Håller visst pennan upp och ner, märker jag när första ordet ska sättas på pränt. Som en drillpinne får jag den åt rätt håll. Skakar igång den och börjar skriva.

-Jag älskar verkligen soundet av en LP skiva, säger hon.
Han bryr sig inte om henne. Inser att han han tröjan ut och in. Drar av sig den så sömmarna hamnar inåt.
-Kan du byta till B sidan, säger hon mer som en order än en fråga.
Han lyder. Som vanligt.
Hon ser drömskt in i den tända brasan. Men så vrider hon sig om, 180 grader. Ser på klockan och utbriste:
- Men Gud, vi måste ju åka!
Han rör sig långsamt mot ytterdörren med henne hack i häl.
-Halt! Helt om! Kyss mig först!
Han gör som han blivit tillsagd utan att röra en min. Så går det ut till bilen. Hon behöver inte säga att det är han som ska köra. Det vet han. Hon filar naglarna och han kör ut från uppfarten. När hon ser upp skriker hon gällt:
- Men du ditt pucko!! Vi ska ju åt andra hållet. Att man måste hålla koll på allt. Jaha, nu får du köra ett varv i rondellen. Eller sväng in här. Äh, va fan! Gör som du vill, bara vi kommer tillbaka.
Han undrar stilla om livet kan se annorlunda ut. Rattar runt och kör rätt väg.

Plötsligt slås jag av tröttheten. Skriver ytterligare en rad:
Gestalta ordet vända, utan att använda det..
Så lägger jag bort block och penna. Rullar runt till sida och somnar.

Tvinga

Svetten rinner utmed ryggen på henne. Mjölksyran blir mer och mer påtaglig i armen. Hon måste lägga ner sågen och skaka loss kroppen. Hon tittar på sin minst sagt naturliga snickarplats. De två stenarna utanför stugan agerar sågbockar. En fot på brädan håller den hyfsat på plats. Fogsvansen funkar, men det tar sån jäkla tid.
Hon suckar. Tänk om hon haft ordentliga grejer. Va mycket enklare allt skulle bli då. Och så snabbt hon skulle bli klar.
Hon mumlar lite och torkar svetten ur pannan. Måste skaka på armen igen för att orka på nästa bräda. Sätter foten på, brädan glider undan och en stor sticka tränger in i hålfoten.
- Aj som fan! Så jävla onödigt, suckar hon.
När stickan är urpillad ser hon på sin "arbetsplats".
- Nä nu får det fanemej va nog!
Ivern har alltid varit större än tålamodet. Men nu får dumdristigheten ge vika. Hon står åter med foten på brädan och sågar förbrilt. Det är ett måste, men snart är det för sista gången.
Så där, ett par skruvar till bara.
- Tada!! Hon sträcker ut armarna i en gest som för att motta applåderna. Hon är stolt och nöjd. Leende läppar och stadig blick.
Brädan lägger hon nu på sina nya bockar. När sågen precis ska göra sitt första spår dyker grannen upp.
- Hallå där jänta, hälsar han glatt. Jag rensar min bod och hittade några tvingar som jag inte behöver. Vill du ha dom?
- Men åh, du är fantastisk! Tack gärna!
- Äsch! Han sänker förläget blicken. Det blir fint, mumlar han när han vänder och går hem.

En stund senare sitter hon med ett stort glas vatten i sin färdiga pergola.
- Tänk att en sågbock och en tving kan göra sån stor skillnad.

Flyga

Kullerstenarna ligger sida vid sida. Dom följer gatornas upp och nedgångar. Svänger och kränger. Varje fot hittar smidigt sitt fäste. De ruinliknande stenväggarna reser sig upp mot den mörka natthimlen. Staden ligger tyst. Mina fotsteg ekar mellan väggarna. Det låter som någon följer efter. Men jag har lärt mig att det bara är inbillning. Den här kvällen är dock inte som andra. En kyla breder ut sig. Oron dimper ner som en klump i magen. Jag ökar automatiskt hastigheten på stegen. För plötsligt bara vet jag. Jag är inte ensam. Det hörs mer än ett eko av steg. Gatlyktan gör min skugga lång. Och mot väggen syns tydligt skuggan från en kniv. Den blir enorm. Hjärtat slår dubbla slag. Hårt. Snabbt. Reptilhjärnan får mina fötter att accelerera. Jag springer genom gränderna. Svänger höger. Svänger vänster. Jag hittar en öppen dörr. Kastar mig in och lyckas stänga den tunga trädörren bakom mig. Jag flyr uppför trappor. Två steg i taget. Drar mig upp sista biten med hjälp av ledstången. Rusar genom korridorer. Huset är tomt. Har nog varit obebott länge.
Så befinner jag mig i ett tornrum. Jag kommer inte längre. Stänger dörren. Går fram till ett oglasat fönster. Försöker lugna ner andningen för att kunna lyssna. Och för att inte höras. Det är tyst. Har jag lyckats skaka mig av honom?
Svetten rinner nerför pannan och in i ögat. Det är rått i rummet då kvällsluften drar igenom. Väggarnaär kala. Men min kropp pulserar värme. Det ångar om min andedräkt.
Jag hinner inte bli lugn innan det hörs ett svagt gnissel från dörren. Blixtsnabbt kliver jag upp i fönstret och kastar mig ut. Det är långt till marken. Fallet lindras av en stor buske. Men trots det landar jag på rygg och tappar andan. Det finns ingen tid. Kroppen måste lyda. Jag reser på mig och springer igen utan att känna efter om kroppen är hel.
Kyrkan blir mitt mål. Där kanske det finns någon som kan hjälpa.
Nu är det bara backen bakom knuten kvar. Jag svänger runt hörnet men tvärstannar. Nerför gatan rinner blod. Stenarna är täckt av mörkt stillaflytande blod. Jag förstår inte vad som hänt men fortsätter flykten mot stadsmuren istället. Jag har ingen plan längre. Springer bara så fort lungorna förmår. En isande tanke slår mig. "Det är bara jag kvar".
Vid porten i stadsmuren står han och väntar på mig. Den mörka mannen med kniven i handen. Redo att göra slut på den sista levande varelsen.
Paniken griper tag i mig så hårt att jag inte kan röra mig. Jag skriker av full kraft. Men det hörs bara ett hest väsande. Han kommer mot mig och utan att tänka börjar jag vifta med armarna. Han stannar till och tittar förvånat på mig. Jag tar stora tag som vore jag en örn. De enorma osynliga vingarna bär och lyfter mig sakta upp. Över staden blickar jag ut. Ser slätter och skog. Svävar fram. Tar nya tag när jag sjunkit närmare marken. Här är jag fri.
Jag vet inte var mannen tog vägen. Vet inte varför han dör upp över huvud taget. Vet inte vad blodet betyder. Jakten. Flykten. Men jag vet att jag kan flyga i mina drömmar. När inget annat hjälper, flyger jag.

Saknad

Kvällen är sen. Har övergått i natt. Min trofasta trognaste snarkar under stolen jag sitter i.
Vill inte ge efter. För tröttheten. För känslan. För tiden.
Känslan av tomhet och ensamhet har övergått i smygande ångest. Är det även ilska som anas? Är det i grunden avund? Sorg? Längtan är tydlig.
Hitta mig! Mitt hjärta ropar.
Det svider, river. Tilliten får stryk av tvivlet.
Hyasintens doft når mig. Vill inge hopp. Lättnad för en sekund men den djupa sucken tar mig tillbaka.
Kärlekstörsten gör mig galen.
Kyss mina ögon. Ge mig din hand. Var finns du? Du som trånar såsom jag. Gråter såsom jag.
Jag är här min älskade! Kom till mig. Jag väntar dig. Du får alltid vara min om jag får vara din.
Jag vet att du längtar.
Jag vill tro att det finns för oss. Vill våga ge drömmen en chans. Kanske får vi dela våra liv. Resten av våra liv.
Kanske existerar sagan.
Kanske...

Smittsamt

Tåget skakar fram. Vi sitter i djurvagnen. Jag och lillgrisen. Ja alltså, han är ingen riktig gris. Han är min hund. Men hans svans är hoprullad som en knorr. Så smeknamnet föll sig naturligt. Proceduren av att hälsa på de andra hundarna är avklarad och grisen har lagt sig till ro. Jag slumrar lite då jag hör kvinnan på andra sidan gången fnissa för sig själv. Nyfikenheten växer när hon fortsätter. Jag sneglar på henne och ser att hon läser en bok. Vad är det för bok som är så rolig? Jag kan bara se att den heter något med "Hund". Passande just i den här vagnen tänker jag.
Det kommer flera fniss och även små korta skratt under resan. Kvinnan ser aldrig upp från sin bok, men resten av passagerarna har funnit varandra i en tyst kommunikation. Vi ler.
Jag märker att mitt leende övergår till ett bubbel i bröstet. Det börjar pirra nere i magen. Trots att jag inte har en aning om vad kvinnan läser om har jag smittats av hennes fnissningar. En glädje sprider sig i hela kroppen. Energin i vagnen är varm och sprittande. Jag blundar och försöker tysta ner det kraftfulla skrattet som försöker smita ut. Men ju mer jag håller emot desto mer pyser det. Till slut går det inte längre. Jag brister ut i ett rungande gapskratt som är omöjligt att stoppa. Sekunden efter faller alla andra i vagnen in i skrattet. Tårar rinner. Det kippas efter andan. Ansikten blir blossande röda. Temperaturen stiger.
Plötsligt har vi nått vår destination. Skrattet har fått sitt utlopp och går med på att vila i ett leende igen.
När jag kliver av tittar jag på kvinnan, som ska fortsätta sin resa. Hon sitter fortfarande djupt försjunken i sin bok med leendet på läpparna. Ovetandes om vad hon nyss startat.
Framme hos far ser jag en nyinköpt bok. Det är den som kvinnan läste.
-Åh, har du den där roliga hundboken, utbrister jag.
- Hundbok, säger far frågande, nej den här heter "Hundraåringen som klev ut genom förnstret och försvann"

Bravad

Galaxernas galax Pjilk lystes upp av ett genomträngande oper. Plutoneserna var i stånd att för evigt lösa den oställda gåtan. Marsianerna hade varit nära många gånger men tidsåldrarna svek.
Nu skälvde alla universum i sina grundvalar. Allt liv förtröstade på svaret. Denna limrition. Detta nikru.
Den mest framstående plutonesen, Mishgru, hade vigt sitt livsväsen till den stora lösningen. Hen var rödare än vanligt av iver. Skallformens hjärtlika pulser utstrålade frit. Det var nära nu. Mishgrus förtroendevalda hjäpte till att koppla ihop de kompatibla diodlismorna. Det bildade en enhetlig krilt. Mishgru fällde ihop sin varelse och flimmrade in i krilten. På en bråkdel av oöverskådlig tidsera, förpassades självet till samma-heten.
En enhetlig markad av fyrverkerier fyllde dem. Det skulle lyckas! Så hörs Mishgru genom dånet. Den fruktade koden.
-Huston,we got a problem.
Hen fortsätter på Plutonesiska: klilla jurt derta muj. Madr klost hyd bretklast ib.
Det sätter fart på varenda en som befinner sig utanför krilten. Den primära kloppen har furtat. Man måste fortare än fortast smera ihop det trasiga gramisterna innan diodlismorna exprattar. Varelserna flyter fram i ett samspel som förenade energimoln. Det utbyts endast ett fåtal läten.
-Hybroklum drit?
-Vantras medori sumidek ol.
Smeringen är utförd. Mishgru beordrar teletation.
En stillhet och ett perfekt mönsterering utbreder sig.
En vetskap om framgång.
Mishgru och hens förtroendevalda lyckades!
Varje existens i himlarymderna meddelas svaret. Allas livgivande numder är åter i kledpo!

Släpa

För många herrans år sen kom han till mig. Min finaste vän. En stor grå elefant. Svarta varma ögon. Snabel lång som en halsduk. Öron så stora att jag kunde försvinna i dom. Han var av plysh. Pelle. Herr Fant. Pelle Fant.
Jag fick honom av morfar när jag föddes. Pelle satt alltid i min säng. Höll mig sällskap. Tröstade och vakade över mig. Han var min första! Ingen annan skulle någonsinn kunna ta hans plats eller ersätta honom.
När jag växte upp var han alltid vid min sida. Jag gick ingenstans utan honom. Mamma hade tröttnat på att släpa med sig Pelle överallt. Men jag såg till att han kom med. Folk brukade skratta när de såg mig komma tultande med Pelle släpande efter mig. Jag var nu 2 år och äntligen lika hög som min vän. Snart skulle jag kunna bära honom.

Jag sitter i min gungstol. Håret har grånat. Min älskade hustru har gått bort. Sorgen är påtaglig. Men jag är inte ensam. På hyllan sitter min trogna vän. En sliten gammal elefant.
Det är åter Herr Fant och Jag.

Trösta

Förtvivlan. Sorgen river i bröstet. Gråten krampar i magtrakten. Tårarna strilar ner i jämna fåror utmed kinderna.

- Det är okej, släpp ut det bara.
-NEJ, säg inte så! Då stängs det in!

En hand på en skuldra...
-Ta bort! det gör ont!

-Vill du ha en kram?
- Nä, låt mig va!

-Vad har hänt?
- ....

Så många behov.
Ditt. Mitt. Andras.
Närvaron räcker långt.
Och ett snorpapper.

Betala

Alla kusinerna är samlade på landet. Äntligen! Det har gått några veckor på sommarlovet. Familjerna har varit ute de semesterrutter som var planerade. Nu ska resten av lovet spenderas här i sommarstugan.
Idag är det lite svalare i luften så vattnet i poolen ligger stilla. Beata letar upp sin syster Andrea. Hon är så klart nere i Jansons stuga. Där bor Emma, deras kusin som är jämnårig med Andrea. Beata är yngst i kusinskaran med ganska många år. Fem till den närmsta. Och så mycket som 15 till den äldsta. Det betyder att hon ofta får hitta på egna lekar när hon inte får vara med dom äldre.
Men idag verkar hon ha tur. Hon hittar Andrea och Emma i storstugan. Dom sitter och läser varsin gammal starlet. De ser inte upp när Beata smyger in och säger hej. Hon får inget svar men ger sig inte så lätt.
- Kan vi inte leka nå? frågar hon och puttar på sin syster.
- Men sluta!! Ser du inte att jag läser? fräser Andrea.
- Jo, men jag har inget att göra. Kan vi inte hitta på nåt ihop?
De äldre flickorna tittar på varandra över sina tidningar. Och kanske har dom ett tyst hemligt språk, som bara dom två förstår. För utan att prata med varandra så lägger dom ner tidningarna.
- Okej, vi kan leka doktor, säger Andrea med ett snett leende mot Emma. Emma ler lika snett tillbaka. Beata blir strålande glad och väntar ivrigt på direktiv. Det är självskrivet att det inte är hon som bestämmer reglerna.
-Du är sjuk och ligger här på soffan, säger Emma och bäddar iordning.
-Nu får du vänta här medans vi gör medicin till dig.
Andrea ligger snällt stilla och väntar medans flickorna är ute i köket och fixar medicin. När dom kommer in igen har dom små byttor med sig. Det finns något i. Beata kan inte se vad det är, men hoppas att det är något gott. Det är det inte...
- Så, den första medicinen är lite vatten, mjöl och peppar. Varsågod! Andrea räcker över den lilla koppen.
- Nää, protesterar Beata, det där är ju jätteäkligt!
- Sluta gnäll! Det var du som ville leka. Nu får du betala priset för det. Andrea tittar surt på henne. Beata tar emot medicinen och rynkar på näsan.
- Du får något gott när du svalt. Emma visar en till liten butt där det ligger pärlsocker i.
Beata håller med, det var ju faktiskt hon som ville leka. Och socker gillar hon. Hon bestämmer sig och låter den simmiga peppriga blandningen glida ner i halsen. Fy, hon ryser!
- Här får du lite vatten, säger hennes syster innan Emma räcker fram sockerbelöningen. De två äldre flickorna skrattar högt.
-Shit va du såg rolig ut! Vänta nu måste vi göra nästa. Och så försvinner dom ut i köket igen.

Beata får ett antal medicinblandningar med efterföljande belöning. Hon gapar, sväljer något äckligt, sköljer och slickar i sig det goda, medans Emma och Andrea vrider sig av skratt.
Plötsligt är leken slut. De äldre försvinner iväg på något som Beata anses vara för liten för.
Beata mår lite illa. Men hon fick i alla fall leka med Emma och Andrea!

Törsta

Fyll min längtan. Jag ropar.
Ge mig det livet törstar efter.
Jag kan skymta det livsbejakande behovet.
Och lika snabbt är det avlägset. Bleknar. Försvinner.
Törsten som inte vet vad den kräver, kan aldrig släckas.
Du stora Jord, evighetens universum, rädda mig.
Utan det vattnet försmäktar jag.
Ge mig. Jag ber.

Regissera

Lördag. Dom ska ha en mysig kväll tillsammans. Bara njuta av ledighet och det nya huset. Det är deras fjärde år ihop. Många skulle kalla dom det perfekta paret. Men andra anar. Dom grälar sällan. Kanske aldrig beroende på vad gräla innebär. Skulle hamna i kategorin konflikträdda båda två om någon skulle testa dom.
Men ikväll är förväntningarna höga. Eller borde vara i alla fall. Den här dagen är bokad och planerad sen länge. Bara han och hon. Men hon är redan sur. Han ville kolla fotbollen på dagen. Det är hans största intresse. Inte hennes.
Hon vill ha deras liv på sitt sätt.
Han föreslår att dom kan laga middagen tillsammans. Hon säger ja men känner en oro. Det blir baconlindad fläskfile, klyftpotatis och ugnsgrönsaker. Inte svårt alls men hon vet att han inte gör på hennes sätt. Stressen smyger sig på men hon försöker mota bort den. Dom ska ha trevligt ikväll. Hon ska vara tålmodig.
Hon putsar köttet, det förmår hon inte låta honom göra. Han skär potatisen. Gud vilken tid det tar...! Hon hinner börja på grönsakerna innan han är klar. Han står ivägen. Tittar på henne. Frågar vad han ska göra nu. Hon vill helst göra resten själv men han propsar på att han vill hjälpa till som dom bestämt. Okej, morötterna kan han få skala.
Hon hinner så klart ikapp honom. Skär julienne av morötterna. Måste vänta på nästa. Hon säger till honom att det går fortare och lättare om han skalar åt andra hållet. Irritationen lyser igenom. Han säger att han skalar på det här sättet. Jo visst, men... hon fortsätter argumentera. Vi har inte bråttom, kontrar han. Nä, men för din skull...
Han kastar skalaren i slasken och går därifrån.

Magi

Jag kommer från Kroatien. Men bor i Göteborg. Varje dag går jag på promenad. När jag kommer till Drottningplatsen sitter hon där. På en sten. Den vackraste av kvinnor. Jag älskar stora kvinnor. Hon sprider en värme omkring sig. Alla verkar titta på henne. Jag tror det kallas aura. Jag kan inte stoppa mig. Måste gå dit. Fram till mina drömmars kvinna. Jag säger att hon är fantastiskt fin. Hon tittar upp från sin telefon och ser på mig med sina ögon fulla av glädje. Tackar och skrattar. Åå detta skratt! Det är som änglasång.
Jag måste fortsätta berömma hennes utseende. Hon blir lite blyg men det klär henne. Hon ska träffa vänner. Är från Stockholm. Så klart! Jag vet att kvinnorna är vackrare i Stokholm. Jag vill bjuda henne på allt jag har men föreslår middag. Hon avböjer vänligt. Hon är så vänlig. Öppen. Varm. Vacker.
Hon förtrollar mig. Jag kan inte slita mig från henne. Måste få ta på denna underbara kropp. Hon låter mina händer vara när jag lägger dom på hennes lår.
-Varför är du så magic to me?
Det är vad som kommer ur mig. Och jag måste upprepa det igen.
Hon säger att hon inte vill ha pojkvän när jag frågar varför hon är ensam. Jag kan inte förstå det. Men så säger hon att hon vill ha flickvän.
Mitt huvud bränner.
När jag inte kan sluta ta på henne blir hon arg bakom leendet.
Jag förmår slita mig därifrån.
Ser tillbaka. Denna vackra fyllda kvinna. Hon förstår inte hur vacker hon är.

Straff

Han har egen nyckel just för tillfällen som detta. När han öppnar dörren slår en tjock stilla luft mot honom. Lägenheten där hon bor vägrar släppa taget om sin egen inbitna lukt. Men idag blandas den med lukten av hennes sjukdom. Varm svettig kropp och kön. Antagligen mycket gammal disk också.
Han ser in i den lilla ettan. Hon ligger, som så många gånger tidigare, som ett litet knyte i sin säng. Han bryr sig inte om att hälsa. Hon vet att han kommit och han vet att hon inte kommer svara. Stora kliv krävs för att ta sig över bråten. Allt är skitigt. Han skulle lika gärna kunna kliva på det. Men av respekt för det friska kliver han över.
Innan han slår sig ner bredvid henne ställer han upp balkongdörren på vid gavel. Frisk luft sveper in. Påminner om verkligheten där ute. Hon uppskattar det även om hon inte förmår säga något.
Lätt stryker han henne över håret. Platt, livlöst, fett hår. Han försöker dölja den djupa sucken. Vet att hon inte rår på sig själv. Men hon hör.
Den kväljande lukten från köket sticker i hans näsa trots den öppna balkongdörren. Han vet att det inte går att få in henne i duschen. Inte i det här läget. Men disken kan han i alla fall ordna.
Köket är överbelamrat. Möglig disk, tomma förpackningar, en mängd urdruckna mellanölsburkar. Det sistnämnda är det enda hon brukar få i sig. Plus glass. Blåvits 2 liters gammaldags vanilj.
Han rensar, slänger, röjer och diskar. Det tar tid men slutligen anas kökets forna glans.
När han åter sitter vid hennes sida rinner tårarna sakta nerför hennes kinder. Ögon fulla av brinnande tomhet.
Han vet att tårarna betyder Tack!

Lyfta

Lyft ditt dystra sinne min vän.
Tårar gör sig ej på din släta kind.
Varför är ditt bröst svart och tungt?
Det som borde skälva av livets lust.
Ack min kära, hur kan jag dig nå?
Att du inte ser din skönhet.
Likt en fjäril bidar du din tid.
Inlindad, borde vila tryggt och stilla.
Din storhet och glans ska snart skådas.
Så som draken stiger mot skyn, ska du leka en dag.
Vacker. Lätt och färgsprakande.
Full av glädje dansar du för din egen skull.
Å du min själs syster. Lyssna!
Mörkret varar blott en evighet.
Ljuset färdas bortom ord.

Mönster

Jag kan ana mitt livsmönster. Den stora vävda bonaden med broderade trådar har alltid fängslat mig. Helhetligt är den inte vacker men den frestar.
Jag följer en tråd. Den av silver visar vägen. Korsar, över, under. Andra trådar. Fingertoppen läser av som en karta för blinda. Den höjer sig. Sträcker ut sig. Vilar hopslingrad. Virar ut sig. Fortsätter. Upprepar samma banor. Skapar nya mönster.
Mitt liv är som denna. Bitvis vacker. Bitvis svårtydd. Ogästvänlig. Flytande. Ständigt pågående. Utan början. Utan slut.
Precis som tråden finner sin väg, finner också jag min.

Tilltag

Han är vuxen nu. Har hunnit få tre pojkar. Anders ser sin gråtande sambo. Mattis, den äldsta av de tre illbattingarna har varit i farten igen.
-Jag testade ju bara hur tålig den var, säger Mattis skamset och tittar under lugg på sin mor. Golvet i köket är fyllt av splitter. Mormors kristallvas finns inte mer. Den höll de första två fallen. Mattis inser att han kanske tagit i lite för mycket när han låtit den falla från hyllan på väggen.
Anders ser förödelsen. Hämtar sopen och dammsugaren från rummet bredvid. Vilken gång i ordningen minns han inte längre. Visst har han fått sina härliga ungar för sina synder, det förstår han. Men Marie, varför får hon mer än hon kan hantera. Denna väna varelse som aldrig gjort något ont.
Han lyfter bort sin son och sätter ner honom på säkert avstånd. Marie lyfter automatiskt upp fötterna när han kommer med dammsugaren. Han stryker bort en tår från hennes kind när han stannar till vid hennes sida.
-Jag tar med alla tre på karaten så får du vila.
Hon nickar till svar.

Strax är det tyst i parhuset. Marie sitter på sin stol i köket. Tårarna har torkat. Dammsugaren står kvar på golvet. Den har ingen egen plats. Hon reser sig. Sätter igång dammsugaren. Hallen är full av utspillda russin.

Presentera

Den första snön hade fallit under natten. Luften var så där krispig som bara en tidig november morgon kan vara. Viveka drog på sig skor och jacka. Virade den långa halsduken flera varv. Toppade med de grå lovikavantarna. Hon öppnar porten med ett leende. Hon var först. Den där känslan av att vara först med att sätta sina skoavtryck på den vita marken är svårslagen. Vinden är lätt men kylan biter sig fast i hennes öron. Hon puffar upp halsduken och drar upp axlarna för att dela med sig av värmen.
"Att jag alltid ska trilskas med att vara utan mössa" tänker hon när hon går den sluttande vägen ner mot vattnet. Tankarna rör sig lika stilla som morgonen är. Men så minns hon dagens datum, 24 november. "Shit, bara en månad till julafton! Jag måste verkligen börja köpa julklappar!"
Vips så har tankarna fått fart. Dom rör sig allt snabbare. Hade någon frågat vad hon tänkte på just i det ögonblicket, hade hon fått stanna upp, tänka till, lyssna. Först då hade hon kunnat svara:
-Verbet presentera.
Dialogen hade kunnat fortsatt så här:
-Okej presentera, som i att presentera någon?
-Nej, verkligen inte, hade hon sagt.
-Men det finns väl ingen annan betydelse för det verbet? hade motfrågan lytt.
-Jodå, jag kom precis på det. Presentera, som i att köpa presenter till någon. Precis som att verbet för att använda en ficklampa är fickla.

Stegen pekar hemåt nu. Viveka är rosig om kinderna. Läpparna ler. Hon är nöjd. Både med prommenaden och sitt nya ord.
Idag ska hon ta sig till centrum och presentera inför jul.

Ord

I nattens dunkel skimrar du,
Ger liv och befriar tanken.
O, Du stora gåva.
Du är som ett gränslöst hav,
villig att bära budskapet.
Din glasklarhet sträcker sig genom himlarna,
Strålar ikapp med solarna.
I dig rymmer oändligheten,
Du ljuva, vackra väsen.

Gryningens obarmhärtiga ljus,
du bleknar likt en älva.
Nattens änglaskugga tvingas bort,
lämnar mig i avsaknad.
Din förttrollande slöja finns ej mer,
endast platt och hård är din närvaro.
Toner som tidigare smekte min själ,
spelas nu i ihålig tonart.
O, du ord, jag förbannar dig.

Så tudelad som ormens tunga,
Du är fångenskap och vidd.
Fullkomlig och otillräcklig.
Sliter sönder hjärtan,
fyller brunnen till bredden.

Om du fick välja, vad vore du då?
Kom till mig.
Ge mig din önskan.
Bli, i min mun, det du vill.

O, Du Ord. Kom till mig

Få något på köpet

Det står två kvinnor i en butik. De tittar på strumpor. Vänder och vrider. Kanske är de från Irak. Skylten med priset verkar obegriplig. Jag lägger inte märke till dem förens den ena söker min ögonkontakt.
-Vilket är pris? säger hon och håller upp ett paket strumpor.
Jag går dit. Ser skylten: Ta 3 betala för 2.
-En kostar 49, säger jag, men tar du 3 betalar du bara för 2.
Kvinnorna ser frågande på mig.
-Alltså, du får en på köpet. Istället för att betala typ 150 för tre, betalar du ungefär 100. För alla tre.
Jag märker hur jag talar onödigt långsamt och övertydligt. Höjer rösten.Tar dessutom till fingrar och strumppaket för att förklara.
-Ta tre betala två. Dom här två paketen. 100 kronor. Det här paketet. Gratis. På köpet. Inte 150. Bara 100. Men bara ett 49. Varje paket har två par strumpor. 6 strumpor för 100 kronor. Två extra. Bra pris.
Kvinnorna nickar. Ler. Tackar.
Jag går därifrån. Suckar. Hade dom förstått? Kanske, kanske inte. Men ett är säkert, någon pedagog blir det då aldrig av mig...

Fars dag

Min Pappa

Jag älskar min pappa.

Min pappa föddes för länge sen. Farmor var med. Året var 1951. 24 augusti var en fredag. Det sägs att han var stor och stark redan då. Det året kostade en liter mjölk 34öre och även Phil Collins kom till världen.

Om min pappa vore en seriefigur skulle han självklart vara björnen Baloo. Han kan ta i hårdare än han tänkt, men menar inget illa. Jag har varit rädd för min pappa. Men inte längre. Idag är vi jämlika. Min pappa gör så gott han kan. Precis som jag. Precis som alla andra.Min pappa har fel och brister. Precis som alla pappor. Jag kunde inte fått en bättre pappa.

Jag älskar min pappa.

Min pappa är varm och kramgo. Han är glad och sorgsen. Min pappa är djup och långgrund. Min pappa är en fantastisk människa, livet till trots. Eller tack vare….Min pappa är en tänkande varelse. Han är en omtänksam själ. Min pappas väsen är godhet. Han är bättre än vad han förstår.

Jag älskar min pappa.

Min pappa är en kämpe. Min pappa är ett stöd. Min pappa har en inneboende urkraft. Ibland är jag orolig för min pappa, för han är också svag.Min pappa är älskad av många och älskar tillbaka.Jag delar min pappa med andra.

Min pappa är bror. Min pappa är son. Min pappa är make. Min pappa är morfar. Min pappa är vän. Min pappa är kollega. Min pappa är Lennart. Min pappa är min systers pappa. Min pappa är min pappa.

Han räcker till i sin otillräcklighet.

Min pappa är grym!

Jag älskar min pappa.

Pappa, jag älskar dig!

Beställa

Det är ett trevligt sorl i restaurangen. Tapas, läsk, vin, vitlöksbröd. Bordet dignar av läckerheter. Vi är många. En födelsedag firas. De spansktalande gästerna sneglar lite åt vårt håll. På utlänningarna. Ett glas slår i golvet, går sönder. Ljudet känns hemtrevligt i den här miljön.
Vi pratar och skrattar. Ibland alla på samma gång. Ibland bara några på hörnet. Glasen höjs. Skålar utbringas. Räkorna skvätter. Barnen har fått precis det dom vill ha och hur mycket läsk som helst. Några är sockerstinna, rusar runt och flamsar. Två har somnat omlott på en bänk. Det är nästan så vi passar in. Men bara nästan. Språker avslöjar oss.
Min systerdotter står ensam vid ett glasskåp och beundrar innehållet. En av våra kypare ser till att vi har allt vi behöver. Börjar duka av för att få plats med kaffe och avec. Han stannar till vid skåpet och säger något på spanska till min systerdotter. Hon är fem och förstår naturligtvis inte vad han säger.
-Jag bara kollar, säger hon och drar fingret utmed glaset.
Han går ut och hon sätter sig hos sin mamma.
Ögonblicket efter kommer han ut med en Coca-cola och ställer den vid flickan. Alla vuxna ser förvånade ut.
- Gumman har du beställt en till dricka? frågar mamman.
-Nä, jag sa bara att jag kolla.

Det som är för bra.

Min lilla lya rymmer inte många kvadrat. Men vi får plats. Det är allt som räknas. Varje centimeter vägg, golv, tak kan skvallra om vår lust och åtrå.
Du flyr hit. Bort från henne. Du tar din tillflykt till mig. Jag är lycklig.
Du kommer precis innanför dörren. Hinner knappt mötas.
Du är äldre än jag. Erfaren. Min tidigare så anorektiska sexualitet får fritt spelrum med dig. Min kropp skälver. Jag tar dig i min mun. Du stönar. Jag ler. Vi njuter.
Kläder sitter fortfarande kvar på våra heta kroppar. Jag fumlar med knapparna i blusen. Du sliter isär den. Jag skrattar. Tänker inte på att det är min favoritblus och att den nu måste lagas. Du är mitt allt. Min livskamrat. Mitt liv är Du! Vad är en blus i förhållande till detta?
Äntligen är våra kroppar nakna. Pulserar. Fönstret blir immigt. Du är hårdhänt. Jag är inte längre fuktig. Jag är blöt. Dina fingrar älskar med mig. Jag kan inte få nog! Allt annat är betydelselöst. Bara jag får ha det här med dig för alltid.
Du är hård. Måste snart gå. Mina bröst styvnar när du biter mig. Vill inte vara någon annanstans. Stanna tiden! Tiden stannar.
Du kommer igen. Nu i mig. Jag vet att jag får vänta på min tur. Men jag är lycklig. Jag får dig att komma. Du kommer hos mig. Inte hos henne. Det är vad du säger i alla fall.
Din blick är intensiv. Du lägger din hand över min mun. Jag är din. Du äger mig. Du får göra vad du vill med mig. Jag har gett mig till dig. Du stönar högt. Jag får ingen luft. Extasen närmar sig. Du sprutar på mig. Jag är kladdig. Du är omättlig.
Du går ner på mig. Nu, snart är det jag som ska få komma. Du ger mig order att samtidigt smeka dig. Jag lyder. Du gör mig lycklig. Vi kommer nästan samtidigt. Du vill ha mer.
Trodde aldrig att jag skulle få uppleva sådan passion. Att det ens existerade. Jag ger dig gärna ännu en resa. Bättre finns inte. För bra? Nej, bättre än bra. Och sant.

Du säger att du är sexmissbrukare. Håller om dig. Jag vill göra allt för dig!
Bara jag får fortsätta knulla dig.

Det man klarar sig utan

Tårarna väller upp i Linas ögon. Ilskan stiger upp från magtrakten till huvudet. Kinderna blir röda. Öronen likaså.
-FAN! Jag hatar dig!!
Hon reser sig hastigt från bordet. Stolen välter men det bryr hon sig inte om.
-Men Lina, sluta! Gå in på ditt rum och lugna ner dig. Mammas röst är gäll. Den blir det när hon är nervös och osäker.
-Jag är redan på väg, kärringjävel!
Mamma sitter kvar med Linas iphone i handen.
Dörren slår igen efter Lina. Hallspegeln gungar av smällen, släpper från väggen och ger ifrån sig ett väldigt krash när den splittras mot klinkergolvet.
Lina slänger sig på sängen och låter tårarna rinna.
Mamma suckar. Tittar bort mot hallen och den trasiga spegeln. Fingrar utmed kanten på mobilen. "Gick jag för långt den här gången?" tänker hon. "Men det är ju bara en telefon, man klarar sig faktiskt utan." Skuldkänslorna smyger sig på. Hon reser sig. Går sakta bort och plockar upp spegelskärvorna. Det är fjärde gången.

Inne hos Lina rusar känslorna fortfarande. Hon har inget att distrahera dom med. Musik brukar vara det mest effektiva sättet men nu går inte det. Likaså är det med spel, facebook, sms, chat.
-Helvetesjävlaskit!!! Om hon tror att jag kommer stanna hemma bara för att hon straffar med att ta min iphone, tror hon fel!
Lina torkar tårarna. Öppnar fönstret och hoppar ut. Hennes rum ligger på markplan. Skorna och jackan är fortfarande på. Tur, för ciggen har hon alltid i innerfickan. Hon tänder en. Suger snabbt i sig den medans hon går bort mot centrum. Sätter sig på en bänk.Tänder en till. Ilskan dämpas.
-Tjo Lina! Mackan rullar upp bredvid henne. Varför svarar du inte? Jag har försökt få tag på dig.
-Morsan har tagit min iphone, fräser Lina.
-Vafan, driver du me mej? Va har du gjort den här gången? Måste va allvarligt.
-Äh inte särskilt. Men du vet hur morsan e.
-Shit asså! Det e ju för fan dödssynd på att sno ens mobil! Asså, överlever du Lina?
-Nä, jag typ dog!! E så jäla lack!!! Tänker hålla mig hemmifrån ett tag nu så hon lär sig!

Mamma knackar på Linas dörr.
-Linagumman, det är mat. Jag har gjort din älsklingskyckling.
Inget svar.
-Gumman, kom ut nu. Du får tillbaka din telefon. Hörrö. Du? Får jag komma in...? Mamma öppnar sakta dörren. Med ens inser hon att Lina inte är där. Gardinen fladdrar i det vidöppna fönstret.
Hon rusar till telefonen och slår Linas nummer. I hennes andra hand vibrerar Linas iphone och sjunger: ´vill du ligga me mej då...?´
-Åh nej!! Mamma lägger på och sjunker ner i soffan. Hon kan inte göra annat än att vänta. Denna ständiga väntan på att Lina ska behaga dyka upp.

Mamma är i upplösningstillstånd när Lina ragglar in på småtimmarna.
-LINA! Var har du varit?? Varför har du inte hört av dig. Jag har varit så orolig! Är du full igen också? Varför har du inte ringt?
-Ditt problem! Jag kan för fan inte ringa utan min iphone. Å vet du, från och med nu gör jag som jag vill. Du tog mitt liv, min iphone! Men vet du, jag klarade mig utan den! Gonatt!

På bordet står en orörd kyckling.

Komma tillbaka

Dörren står på glänt. Jag ser en fågel där ute.Tror den kallas skata. Kan inte hindra inpulsen. På mindre än ett ögonblick är jag ute. Jag hör lillmattes gälla röst bakom mig.
-NEEEJ! Mamma Simba smet ut.
Fågeln och jag blir nog lika rädda av skriket. Fågeln lyfter. Jag tar min tillflykt till buskarna.
Matte, lillmatte och lillhusse stormar ut ur radhuset. Gamla minnen får min svans att bli tre gånger så tjock, hjärtat rusar vilt. Det är omöjligt att sitta kvar. Än mindre att gå dom tillmötes. Kroppen är smidig och snabb. Väldigt snabb.
När skräcken lagt sig märker jag att jag ligger bakom en sten i en skog. Jag känner inte igen mig. Det är tyst runt omkring. Jag jamar. Kanske kan dom höra mig. Men nej, det förblir tyst. Jag vågar inte flytta på mig. Adrenalinet har lämnat och tröttheten smyger sig på. Jag viker in tassarna och ger upp för sömnen.
När jag vaknar känner jag mig modig och beslutar mig för att leta mig hemåt. Trots att jag inte har en aning om hur jag hamnade just här igår, går det lätt. På något märkligt sätt är det som att något visar vägen. Jag funderar inte närmare på det utan trampar vidare.
Plötsligt hör jag mitt namn ropas. Jag blir glad och varm när jag känner igen mattes röst. Snart ser jag henne och hon ser mig. Hon tar några raska steg mot mitt håll och min autopilot slås på igen. Jag springer undan och gömmer mig.
Varför blir jag så rädd? Jag vet ju att matte inte kommer göra mig illa. Jag vill ju så gärna hem till värmen. Mitt nya hem är ju inte som det förra. Här är det ju tryggt att vara. Ändå kan jag inte styra över rädslan.
Jag håller mig tyst och stilla ett bra tag. Sen känner jag att det får vara nog. Jag smyger mig fram. Håller mig utmed husväggar och i buskar. Och så står det där framför mig. Mitt hem! Dörren till uteplatsen är öppen och jag kan promenera in. Matte får syn på mig.
-Ååå Simba! Vad jag har varit orolig! Välkommen hem! Här får du mat, du måste ju vara utsvulten.

Senare ligger jag i samma soffa som matte och njuter av värmen från en flisfilt. Tänk va skönt att vara hemma igen! Här ska jag bo för alltid!

Äcklas

Arvid är sju år. Nova är det sötaste han har sett. Hon har blå ögon och är lika gammal. När Arvid tittar på Nova blir han glad. Det blir fullt av bus i hela kroppen. På rasten jagar Arvid Nova på lekplatsen vid skolan. Hon skrattar och skriker omvartannat. Hennes blonda hästsvans studsar när hon springer framför Arvid. Arvid blir varm i kroppen. Han hinner ikapp och puttar Nova så hon ramlar. Skrattet övergår i tårar och ilska. Nova skriker åt Arvid att försvinna när han försöker sopa bort sand från hennes byxor. Han mumlar ett skamset förlåt. Men det hittar inte fram till Nova. Flickorna skyndar dit och ger Arvid onda blickar när dom hjälper Nova upp på fötter och leder henne bort mot klassrummet.
Arvid undrar hur allt kan bli så fel. Dom hade ju så roligt. Han tycker ju så mycket om Nova.
Nästa rast söker sig Arvid bort från Nova. Han slår följe med Rickard och går bort mot skogsdungen. Dom ska gräva en grop. Kanske kan det vara bra att ha en grop. Om den inte skulle komma till användning har dom i alla fall fått gräva.
Matilda kommer förbi och blir nyfiken på var killarna håller på med. Hon ropar dit Nova. Arvid ser nervöst på när Nova kommer springandes mot dom. Hon verkar inte vara sur för knuffen längre för hon ler. Arvid slappnar av. Nova och Matilda beundrar gropen som blir djupare och djupare. Killarna blir ivrigare och ivrigare. Dom gräver fort och med stora spadtag. Arvid ser att Nova tittar på honom och ler. Han blir så där varm och full i tok igen. En daggmask inser plötsligt att det är livsfara på gång i marken och flyr dom hemska spadarna. Men Arvid ser den slemmiga masken, tar upp den och visar dom andra. Tjejerna fnittrar och säger samtidigt saker som urk, bläää, fyyy. Dom har svårt att stå still. Försöker gömma sig bakom varandra. Men fnissar fortfarande. Arvid kan inte hejda buset som rusar i honom. Han stoppar masken snabbt i munnen och med stolt blick sväljer han. Tjejernas beundrande blickar byts ut mot äckel på bråkdelen av en sekund. Och i stället för hejjarrop, som han förväntat sig, får han höra hur vidrig han är.
Rickard följer med tjejerna när dom springer bort till de andra klasskompisarna för att skrikande berätta vad Äckel-Arvid gjort.
Arvid sitter på en grästuva. Buspirret är borta, precis som Nova. Kvar är bara en snuskig mask i hans mage.

Efterskalv

Dom vanligtvis bruna fötterna är nu grå av damm. Susilo tar sig snabbt upp för högen med bråte. Det är praktiskt taget omöjligt att se att denna raserade massa tidigare var byggnader. Hus där människor bott. Men på några enstaka ställen dyker det upp en dockarm eller en ram med krossat glas där ett familjeporträtt kan anas. Susilo är oberörd. Sätter den ena foten framför den andra. Försiktigt, smidigt, stadigt. Det är inte första gången han tar sig fram i sån här terräng. Jordbävningar är vanligt i hans hemstad. Så när marken återigen rör sig, stannar han till, parerar och hittar balansen igen. Hjärtat slår dubbla slag men hinner inte övergå till ökad puls. Susilo vet att han är på farlig mark,men det gäller att komma först. Människorna som nyss fått sitt hem förstört kommer inte tillbaka än på ett tag.
Strax är han framme vid sitt mål. En konservburk med sin färgglada etikett ligger synligt bland stenarna. Kanske, kanske.... Jo, han har turen på sin sida. Burken är trasig! Han kastar sig ner. Inser att han till och med hunnit före djuren. Slafsar i sig innehållet. Magen krampar lite. Det var länge sen den hade något att jobba med. På ett ögonblick är burken tom och den ilande tomheten i magen är dämpad, för den här gången.
Susilo lägger ner huvudet mot marken. Ett leende leker på hans läppar innan han faller i sömn. Vilken lyckodag!

Strävan

Strävan. Tungt, Motstånd. Grus i maskineriet. Strävan. Längtan. Vilja. Lätthet. Enkelt. Jobba. Kämpa. Måste. Vill. Flöde. Kraft. Uppförsbacke. Nedförsbacke. Långt bort. Nära. VILL VILL VILL VILL VILL!!!! Det blir som det ska!

Ett äventyr

Nånstanns bland alla täcken, filtar och kuddar finns en liten flicka. Gräset kliar lite mot ryggen. Här är hon trygg. Det är ofarligt under alla lager. Hon är skyddad. Utanför håller monstret stenkoll på det lilla knytet där nere på den stora gräsmattan. Byltet rör sig någor ibland men så länge det inte sticker ut någon mumsig kroppsdel kan han inget göra.
Flickan öppnar en minimal springa mellan filtarna och sneglar försiktigt upp mot himmelen. Hon ser dom vita bulliga molnen och det blåa hålet. Det är tomt men hon vet att han håller sig gömd därinne.
Det finns bara hon och han. Spänningen är påtaglig och luften darrar inne i gömman.
Hon är full av leklust och glädje samtidigt som rädslan smyger sig på med full kraft. Hon tar en snabb koll på att det inte finns nån glipa där hon kan synas. Adrenalinet rusar igång när hon känner ett vinddrag mot foten. HJÄLP! Var det han?! Hon fryser fast.... Men inget händer.
Ännu en koll på hålet och hon kan konstatera att han har flyttat sitt tillhåll något. Men fortfarande kan hon inte se honom. Trots att han aldrig visat sig för henne så kan hon känna hans närvaro. Hon vet att han inte är snäll. Hon kommer förgöras om han får tag på henne. Men hon kommer aldrig ge upp!

-MAAAAT! ropar mamma samtidigt som hon ringer i koskällan.
JAAAA! svarar flickan och rusar upp mot stugan.
Hålet i molnen finns inte kvar.

Förmögenhet

Det nybyggda huset utstrålar lyx o flärd. Uppfarten är krattad. Gräsmattan har en perfektion som en golfgreen. Borta vid poolen står trädgårdsmästaren lutandes mot håven och samtalar med kocken. Dom stannar upp ett ögonblick när dom hör mina steg i gruset men återgår efter en snabb titt på mig.
Jag sneglat bort mot stallet och avunden reser sig i mig. Jag skäms över känslan och blicken faller ner på mina slitna och nu dammiga skor istället.
Innan jag hinner fram till den präktiga ytterdörren dyker en gammal sliten fras upp i min tanke: Jag jämför min insida med andras utsida.
Ett leende kommer över mina läppar och jag sträcker på mig.
Jag kan ju bara jämföra mig med mig själv och mina värderingar. Och utifrån det så är jag fantastiskt farmgångsrik och förmögen.
Inte trots att jag är jag, utan på grund av att jag är jag!!
Dessutom är min insida vacker idag!