Hyllning till November!!

Åh du kalla, gråa novemberdag. Vad finns det för gott i dig?
Här inne finns värme, soffa, filt och ljus.
Utanför fönstret skriker balkongen efter sällskap. Det enda som bryr sig om att svara på dess längtan är de tunga rendropparna som vägrar släppa taget från räcket. Och den gröna mögeltillväxten som frodas i den fukiga tillvaron. En blöt, tung matta som inte burits iväg till grovsoporna ligger också kvar på golvet, men längtar bort.

Plötsligt trotsar energin motståndets alla lagar. Kroppen vill ut!! Energin vill användas, vill röra på kroppen.
Den svettiga polon får duga. Skorna som inte ger skavsår åker på. Halsduk, mössa och handskar.
Lungorna omfamnar den råa, friska luften. Ett leende sprids. Handskarna får stanna i fickan. Det är inte så kallt som det ser ut.
Marken är våt och det skvätter en aning upp på baksidan av byxbenen. Men det är inte tillräckligt för att sippra in i skorna. Fötterna förblir torra, varma och nöjda. Dom driver på, vill framåt, användas, upptäcka.
Resten av kroppen lyder och följer med i tempot.
Sinnet svävar fritt.
Dimmans närvaro ligger mellan trädtopparna. Där, men inte här. Som en vakande ande som håller uppsikt över varelsen som kommer gående. Redo att gripa in om beskydd skulle behövas.
Ögonen njuter av det varma skenet från adventsljusstakar och stjärnor som syns i var och vartannat fönster.
Tankarna tillåts gå dit dom vill. Drömmar blir tydliga. Längtan synliggörs. Kretiviteten växer sig stark. Allt medans kroppen meditativt tar sig framåt. Framåt men utan specifikt mål eller syfte.

Åh du kalla, gråa novemberdag! Att du kan vara så fantastisk i din tråkiga, alldagliga enkelhet.

Garderobsrensning

Vuxen. Plikter. Ansvar.
Garderoben är full till bredd o höjd. Proppad med kläder i olika storlekar. Trots det finns det inget som passar eller sitter riktigt bra. Dessa extra kilon hånar mig.
Garderoben är proppfull av "inget att ta på mig".
Det som hade passat nu är sen länge utrensat och slängt med löftet att aldrig ha den här storleken igen...
Just nu förbannar jag "sekttänket":-Spar du dina stora kläder är det som att förvänta sig att hamna där igen. Jada jada jada...
Nu sitter jag här med ångesten som eskalerar och tittar tomt in i garderoben. Jag borde kanske rensa bort det som nu är för litet o lägga det på vinden ett tag, men jag förmår inte. Är rädd för de få fula plagg som kommer bli kvar.
På botten av garderoben ligger en del av min stora samling skor. Jag föser dom lite åt sidan och kryper in och sätter mig där på golvet tillsammans med mina raringar. Jag tar dom i famn som om dom vore gosedjur. Kanske är min kärlek till skor så enorm just för att samma storlek alltid passar mig.
Jag lutar huvudet mot väggen och önskar att jag skulle hitta en dörr som leder till en annan verklighet. En väg ut. Bort. Fri från den kropp jag tvingas bo i.
Men väggen förblir vägg.
Medans tårarna fyller mina ögon och rinner över kanten, minns jag sagan om Narnia. Vilket äventyg dom fann på andra sidan garderobsväggen. Inte bara glädje där inte. Iskyla. Spänning. Ondska. Kamp. Tårar. Seger. Och en ny kamp.
Ungefär som mitt liv ser ut.
Kanske är inte drömmen om nåt annat bättre än det jag har.
Kanske lever jag mitt äventyr redan. Det som jag tror finns på andra sidan väggen. Hur ska jag veta...?
Det här livet vill i alla fall lära mig att älska mig själv utan prestation!
Hinner jag inte det under den här livstiden får det bli i nån kommande. För jag är för nyfiken och envis för att sluta leva och bara flyta runt utan en kropp i universum. Jag ger mig inte förens jag nåt fram!

Nu knackar det på garderobsdörren och jag hör min älskades röst.
-Angelika kom ut nu. Jag har bryggt en kanna te åt oss och tänt ljus i vardagsrummet. Kom och mys med mig i soffan finaste du.
Tårarna har torkat. När dörren går upp står denna vackra varelse i det ljusa rummet och ler mot mig.
Åh va jag längtar till den dag då jag älskar mig själv som andra älskar mig och som jag älskar andra.

Eldstad-Endorfiner-Evadräkten-Edor-Emotions

Han heter Edor, den lilla pojken på 5 år som resolut bestämt sig för att sluta prata. Ingen vet varför. Han är speciell. Inte på nåt negativt sätt som i utvecklingsstörd eller nåt sånt. Bara speciell som i integritet. Kanske skulle jag säga unik i stället.
Vi är många som försöker lura honom till att försäga sig o börja prata. Men Edor är o förblir tyst. Och ändå gör han sig förstådd, komuniserar på sitt eget sätt. Jag har svårt att beskriva hur han gör det. Tror att det kanske är på ett energiplan.
När jag inte förstår vad han vill, känner jag mig frustrerad och lite stressad. Men han tar det med ro. Det är som att han vet att det kommer vara så och accepterar det för det ingår i hans val.
Plötsligt porlar det upp ett härligt barnskratt genom hans lilla kropp. Hela han lyser av lycka!
Endorfinerna rusar till i min kropp och jag ler.
Han fashinerar mig, den här lilla människan.
Jag känner mig som om jag vore klädd i min Evadräkt, helt naken framför eldstaden. Edor värmer mig som elden.
Jag vill vara mer lik Edor!

Tystnad!!!

Ensam på landet. Regnet piskar mot rutorna o vinden viner. Jag sitter o tittar på den värmande brasan som sprakar framför mig. Jag njuter!
Framåt kvällen drar ovädret förbi. Mörket sveper in. Regnet upphör. Och elden falnar.
Glöden rör sig så där trolskt som bara glöd kan.
Plötsligt är det total tystnad. Jag njuter!
Tysnaden tar över o tjuter i mina öron.
Jag minns min svenska lärare Lars Jones på gymnasiet. Han rättade en uppsats jag skrivit, satte en röd bock i kanten med kommentaren: Tystnad kan inte tjuta!
Tack livet för att jag är fri att skriva o tolka världen som jag vill idag.
Tystnaden tjuter i alla fall i mina öron även om den inte gör det i Lars Jones.
Jag ler i min sommarstuga o somnar nöjd:-)

En skattkista full av minnen.

Mitt liv, min själ, min kropp, mitt sinne...
Jag vet inte vilket av dessa som är mina minnens skattkist. Kanske, eller troligast är det nog allihop.
Det finns så mycke fina små minnespärlor som blänker där i kistan. En del är större än andra. Vissa är diamanter andra ser bara ut som diamanter men vid närmare titt så är det bara glas.
Man kan också stöta på en hel del mörka saker. Jag liknar dom vid kol, sotar ner men det är lätt att sopa av sig smutsen. Oftast ligger dom i botten eller i alla fall ganska långt ner. När dom vackra pärlorna täcker dessa är det som om dom inte finns. Om man inte rör om kan man nästan glömma att dom finns där under ytan. Men förr eller senare får man syn på dom.
Bara jag kan välja vad jag gör med dom. Dom kommer alltid finnas i min skattkista. Jag kan inte plocka ur dom. Det går inte att vägra ha dom där i. Jag kan inte hata bort dom.
När jag accepterar o försonas med att dom finns o är en del av skatten, lika värdefulla som den vackraste pärlan. Då kan jag se dess tillgång.
Kol kan bli diamanter om jag tillåter det.

Utmaning 63-4 mars

Teknisk komunikation

-Tjaba läget! Är du ny eller?
-Yo! Jomen visst, jag plockades ut i förmiddags. Så jäkla skönt att få komma ur den där kartongen. Du mannen, den är inte bekväm asså! Snacka om pigg man blev sen då när man fick lite krut o blev uppladdad. Så jävla nice!
-A fan, jag minns den där första jungfrukicken...man kände sig ta me tusan helt odödlig. Nu är det inte alls samma drag längre. Det är som att man inte orkar ta emot full laddning å så slocknar man way to early. Fy satan! Man blir nog snart utbytt. Tror inte min ägare pallar lämna in mig på lagning en gång till...
-Ja du, livet suger! Redan när jag var ett litet elektronikkort hade jag drömmen om att göra karriär, slå igenom som den ultimata topptelefonen. Jag skulle bli överlägset bäst med allt vad man kan tänkas behöva. Alla andra telefoner skulle bli tvugna att böja sig för mig. Och fabrik efter fabrik skulle få slå igen. Jag skulle vara megakändis, den största stjärna som någonsin skådats... Men du vet, jag hann inte längre än till det löpande bandet innan drömmen krossades. Jag fick höra att dom redan utvecklat två nya modeller som ska släppas om en vecka. Ja, så var det me de.
-Ey, det är ju precis som för den där getingen du vet!
- Nä, vadå geting, vafan yrar du om?
- Men han, i Bee movie, som inte ville vara en del av bikupans rutiner å ständiga slit.
- Nä den känner jag inte till. Kanske kan få den nerladdad till mitt minne senare när min ägare förstår sig på hur jag funkar.
-Absolut, jag har den. Men förresten var inte så säker...Jag träffade en sjukt het puma med västa utrustningen här om dan, Men hon va så jävla låg asså. Det visade sig att hon inte fått använda ens hälften av sin kapasitet för att puckot som fingrade på henne inte fattade hennes storhet.
-Aj, fy satan va sorgligt!!!
-Eller hur!
- Men du, va var det me den där getingen?
-Jo, ja justja. Jo asså, han gjorde karriär genom att vinna i domstolen mot världen utanför som stal deras honung. Men det blev lixom bara skit av alltihop. För plötsligt fick bina tillbaka all honung människorna tagit o dom behövde inte jobba mer. Så när dom la sig på latsidan.... undrar vilken sida det är egentligen...he he!
-Öhh, dåligt skämt mannen. Det märks att du är begagnad. Sorry, men så är de! Berätta istället va som hände.
-Hmm, ok. Jo men fatta, när dom inte pollenerade blommorna så lixom vissnade ju allt ihop o ba typ dog. Så dom fick ju lov att rätta in sig i leden igen för att rädda världen.
-Jag fattar inte ett skit! Va har det me mig att gö?
-Jo men typ att man vill göra karriär å så blir det inte som man tänkt sig...typ
-Okej...
-Åh shit, nu drog skärmsläckaren igång. Det brukar betyda att jag ska ner i fickan strax. Men du, det va fett nice att träffas. Vi ses säkert igen. Din företrädare o jag hade en hel del kontakt.
-Kul gamle man, då ses vi.
-Förresten, jag heter Flip. Va heter du?
-Slide.
-Du är en Nokia va?
-Ja hur fan kan du veta de?
-Jag hörde de på din finska brytning.

Utmaning 62-3 mars

Jane var en riktig pojkflicka som älskade att spendera tid i garaget med sin pappa. Trots att hon bara var 8 år hade hon redan lärt sig massor om bilar.
Men idag satt hon på golvet i vardagsrummet och höll i en docka. Den såg i stort sett ny ut. Hon fick den av sin mamma när hon fyllde 4. Men Jane hade inte ens brytt sig om att ge den ett namn.
Janes äldsta syster Matilda kommmer in i rummet och ser den lilla flickkroppen ihopskunken med huvudet tungt nerböjt över dockan. Jane vrider på plastbenen så det ser makabert ut. Hon tar ett hårt tag o bänder bort det ena benet från dockans kropp. Och som i trans sätter hon tillbaka det igen på sin plats och dockan är sig åter lik. Hon upprepar proseduren gång på gång.
Matilda glider ner på golvet bredvid sin lillasyster.
-Hej, vad gör du? säger hon.
-Tänker. svarar Jane utan att se upp från dockan och sitt benbrytar projekt.
-Vad tänker du på? frågar Matilda.
Jane sitter tyst men Matilda vet.
-Morfars hjärta orkade inte längre. Du vet ju att det var trasigt och att läkarna försökte hitta ett nytt till honom. Men dom lyckades inte.
-Varför kunde dom inte bara laga det han hade? säger Jane trumpet.
-Jag vet inte. Det var nog för stort fel på det för att kunna lagas.
Den lilla flicka skruvar på doackans ben och säger:
-Undrar varför man har två av så mycket som inte är aldeles nödvändigt. Och bara ett hjärta som man inte kan leva utan. Det tycker jag är dumt! Jag skulle ha gjort på ett annat sätt.
-Mmm, Matilda ler och lägger armen om sin syster.
-Om jag fått bestämma, fortsätter Jane, skulle jag uppfinnit ett reservdelslager för kroppar. Precis som WALL-E har. Fast det här skulle aldrig bli tomt!

Första intrycket....

Utmaning 61-2mars
Skriv om första intrycket av någon du känner väl.

Vad innebär det egentligen att känna någon väl?
Man kan ju tycka att jag borde känna min syster väl. Hon har funnits i hela mitt liv. Vi lekte ihop när vi var små. Men så blev vi äldre och hade inte så mycket gemensamt då det skiljer fem år mellan oss. Ändå har jag alltid sett upp till henne, velat vara som hon, göra det hon gjort.
Nu när vi båda är vuxna har vi hittat tillbaka till varann igen. I alla fall på nåt lite ytligt sätt. Jag försöker komma henne inpå livet men det är svårt.
Jag känner henne väl för att jag vet mycket om hennes liv. Men det är så mycket jag inte känner till som gör henne till den hon är.
Vad har hon för drömmar? Hur mår hon innerst inne? Varför kan hon inte släppa in? Vad finns bakom den solida mur som hon byggt omkring sig? Vad smärtar henne? Och vad känner hon inför sig själv?
Jag hoppas vi kan mötas på den nivån nån gång.
Jag längtar efter att lära känna min syster fullt ut!

I 12-stegs programmet kliver människor in i rum fyllda av människor dom kanske aldrig sett. Innanför dom väggarna öppnas hjärtan och livshemligheter släpps ut. Tårar och skratt turas om att ta plats.
Snart känner vi varann på ett sätt som få människor gör. Jag vet inte mer än ett förnamn. Inget efternamn, inte vad personen jobbar eller var den bor. Det är inte viktigt.
Det jag vet är vad personens största rädsla är, hur barndomsförhållandena såg ut, personens sorg och smärta, den största skam som finns i djupet av oss, svagheten. Men också längtan, hoppet, tron och glädjen.

På mitt första möte tänkte jag:
-Hur är det möjligt...?Här sitter jag i ett rum fyllt av människor som är lite knäppa i huvet som jag!
Trots att mitt första intryck av programmet var positivt, hade jag aldrig kunnat ana vart det skulle leda mig.
Idag har jag mina närmaste vänner i programmet. Jag har fått ett liv som är värt att leva. Frihet från besatthet.
Utan det hade jag inte varit vid liv nu....
Oändligt tacksam!!!!

Utmaning 60-1 mars

Att lappa ihop

Ett brustet hjärta tar tid att lappa ihop.
Precis i det ögonblicket då det fryser till is, kracklerar o spricker i bitar tror man aldrig det ska gå att få ihop igen. Men på nåt märkligt sätt har man inget val. Man hittar sig själv på knä på golvet och letar efter alla bitarna.
Först måste man sortera dom som man gör med bitarna i ett pussel. Sen krävs det mycke tålamod, försiktigthet och troligen en god vän som assisterar i arbetet med att limma ihop det. Bit för bit.
När första biten är på plats och nylimmad, måste man ge den tid att torka.
Ibland blir man för ivrig. Det går för fort. Man försöker sätta dit fler bitar innan den tidigare hunnit torka, vilket resulterar i att allt kolapsar igen.

Det sägs att tiden läker alla sår och så är det nog. Men kvar finns alltid limmsträngen som håller allt samman. Eller ärret som också tar sin tid på sig att sluta klia och spänna.
Ärrvävnand ska tydligen vara starkare än hud...
Ändå krävs återigen tålamod och en massa acceptans att lära sig leva med det nya utseendet.
När det till slut inträffar kanske man även fått gåvan att se det vackra i det nya mönstret. Mönstret som gör mig till den jag är.

Något som smakar salt...

Det är lördagkväll och dax för utgång.
Sadie känner ivern och glädjen sprudla. Hon tittar sig i spegeln, gillar det hon ser.
-Konsigt, tänker hon. Har jag alltid varit så här fin?
Hon har aldrig sett sig själv som nåt annat än en gräslig varelse, en plåga både för sig själv och sin omgivning.
Det har skett en förändring. Nu ser hon sin skönhet. Den kommer nog innifrån. Idag är hon trygg i att vara sig själv. Tycker till och med om att vara hon.
Visst ser hon att det finns skavanker på kroppen men hon väljer att vara perfekt i sin ofullkomlighet.
Vännerna, som värmer hennes hjärta, väntar inne i stan. Hon drar iväg med en längtan till dansgolvet.

Musiken dunkar tungt i högtalarna. Sadie och hennes vänner studsar direkt ut bland de andra dansande människorna. De hittar "sina" platser på och runtom ett av podierna. Sadie njuter av musiken, utsikten från podiet, ljuset. Hon dansar loss som hon alltid gör, det går liksom inte att stoppa.
Vännerna skrattar.
-Fan Sadie, fattar inte hur du orkar ha sånt jävla tempo!!
-Ha ha, kvällens utmaning är att stjortan ska bli helt blöt, svarar hon utan att stanna upp.

Fyra timmar senare tystnar musiken och lamporna tänds.
Längst ner på stjortan är det det fortfarande torrt.
-Attans!! Men jag är nöjd, säger hon skrattandes.
Hon slickar sig om läpparna. Känner de små saltkristallerna som samlats där under kvällen.
Leende går hon hem. Tacksam för att hon har en torr jacka att sätta på sig.

Utmaning 58-27 Februari, Skriv om en minnesvärd födelsedag.

En varm solstråle kikar in genom fönstret och landar på mitt ansikte. Jag öppnar ena ögat o kisar mot ljuset. Jag hör det försiktiga slamret från köket. Jag vet att det är hon. Hon som får mitt hjärta att slå dubbelslag. Ett brett leende sprids på mina läppar o jag blundar.
Snart blir det tyst och smygande steg närmar sig. Sen kommmer sången. Min födelsedagssång. Hon har lärt sig den vid det här laget.
-Va är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är min älsklings födelsedag. Hurra hurra hurra!!
Jag slår upp ögonen och ser denna vackra kvinna stå framför mig i sina urtvättade flanellpjamasbyxor och vita linne med raggsockorna på fötterna.
Hon ställer ner brickan i sängen. Ett brinnande ljus, trots solskenet. Ett fång krispiga tulpaner. En kopp hett te, grönt roiboos. Och min frukostskål bestående av kokta mosade ägg, avocado, dill, örtsalt, majonäs, lime och solrosfrön. Toppad med tomat och paprika.
Hon vet vad jag älskar o behöver för att må bra.
Jag kastar mig över henne och kysser henne glatt. Vi skrattar o rumlar rumt bland täcke och kuddar. Snart är snabba kyssar och händer överallt...
Jag ligger lycklig på rygg med henne ovanpå mig. Hennes varma andedräkt mot min hals. Jag drar in hennes doft och suckar djupt. En tår av lycka rinner nerför min kind. Hon kysser bort den och ler.

Jag dricker upp mitt kalla te och vet att detta inte är en självklarhet.
-Hjärtat, ta din morgonstund nu. Sen väntar din dag på oss, säger hon.
Jag mediterar, ber, läser, reflekterar och tackar.
Nu är det dax för resten av min fantastiska födelsedag!!

If I were a boy, would I be a better man?

Tänk om vi kunde få vara dom vi är utan att sättas i fack.
Hur många fack passar vi i?
Dotter-facket, vän-facket, låginkomsttagar-facket, syster-facket, partner-facket, barnbarns-facket, granne-facket, gay-världs-facket, spontan-facket, kvinno-facket, psykiskt-sjuk-facket, 12-stegs-facket....
Man skulle kunna hålla på i en hel evighet.
Jag tror inte jag kan dela upp mig i så många bitar för att räcka till alla fack.
En helhet, enhet med många sidor. Det vill jag vara. Komplett.
Tänk att vi har sånt behov av att kategorisera. Till och med oss själva. Ibland, allra mest vi själva.
Vem är jag om jag inte passar in i facken?

Har ni tänkt på vilken provokation det kan bli om man går in på "fel" toa?
Jag har provat! Varför stå i tjejkön halva kvällen när det är nästan tomt på kill-toan?
-Mäh, va gör du här? Du har gått FEL!!!
Detta fenomen inträffar dock bara på strighta ställen. Hmm undrar varför?
På gay-ställen är det ofta mixat på toan. Så underbart för alla dom som känner att dom inte automatiskt passar in i könsrollerna. Transor, butch, fjollor, transsexuella osv.
Och så mycke trevligare det är att köa ihop med sina vänner oberoende av kön;-)

Nä jag har bara en sak att säga om alla fack:
FUCK IT!!!!

Puss!! AnnikaBS

Utmaning 56-25 februari Skriv om en stökig folksamling

När man sitter på fiket högst upp i kulturhuset kan man blicka ner över Drottninggatans myller. Jag förundras och fashineras över oordningen och den perfektion som ändå råder i denna stökiga folkmassa. Tänk att vi inte oftare krockar med varann...Samtidigt som det pirrar härligt i magen av synen, så finns där också en svag olustkänsla som jag inte riktigt kan definiera.
Här uppifrån är jag betraktaren. Ser hur livet sjuder där nere. Jag är inte en del av det, och ändå är det en del av min verklighet.
Dom där nere vet inte att jag existerar och sitter här och studerar dom. Föresten är det inte individer jag ser. Inte till en början i alla fall.
Jag går från att se ett hav av människor som bara bildar ett rörligt, vackert mönster. Okordinerat, stökigt och i ständig förändring.
Plötsligt inser jag att varje liten färgprick där nere är precis som jag. Full av liv, längtan, tankar, känslor, behov. Som i exakt detta ögonblick har ångest, skrattar åt vännens min, undrar om jag duger, skäms för brösten som inte är tillräckligt vackra, dricker lite vatten, ber till Gud, gråter med smärta i bröstet.
Dom som nyss inte ens var individer för mig är nu jag själv.
Jag är dom.
All den energi, livsglädje, sorg och förtvivlan som just nu är samlad på Drottninggatan är samma som jag upplever.
Vi är ett!
Jag är en del av kaoset, kaoset är en del av mig. Även om vi inte är där samtidigt eller på samma plats så är jag inte annorlunda. Alltid kommer det finns nån som känner som jag, tänker samma tankar, frågar samma frågor. Jag är inte ensam!

Nästa dag går jag själv där på gågatan i vimlet av folk. Oron hinner ikapp mig och jag har svårt att släppa taget. Jag sänker blicken, känner mig utanför och ensam trots att jag just nu befinner mig mitt i händelsernas centrum. Jag väljer att inte se dom jag möter. Går i min egen lilla värld.
Plötsligt minns jag hur jag satt där på fiket och studerade livets stökiga massa. Minns att vi alla är ett. Känner att det inte spelar nån roll var jag befinner mig om jag ändå väljer utanförskap.
Just nu kanske det sitter nån där uppe, precis där jag satt, studerar och tänker precis det jag tänkte.
Jag väljer att lyfta blicken. Ser på individerna jag möter. Jag hinner inte titta på alla. Men snart får jag ögonkontakt och jag ler.
Tackar Gud för att jag slipper vara Gud och hålla reda på alla dessa människor.

Halloj!!
Jaha, då ska vi se om otekniska jag lyckas med det här att blogga.
Vet ärligt talat inte vad det kommer ge mig. Men hur som helst så känner jag att min vän Marmoria inspirerar mig mycket. Jag har träffat henne idag o genast blir jag sugen på att skriva, måla, läsa, utvecklas o leva livet fullt ut. Det är hon som visat vägen hit.
Jag tycker ju om att skriva, så varför inte prova detta forum.
Jag släpper taget o följer me...får se vart denna upplevelse kommer föra med sig.
Så välkommen om du har hittat hit!!!!
Om ingen hittar hit tänker jag ha en trevlig stund för mig själv;-)
Puss o kram!!