Något som smakar salt...

Det är lördagkväll och dax för utgång.
Sadie känner ivern och glädjen sprudla. Hon tittar sig i spegeln, gillar det hon ser.
-Konsigt, tänker hon. Har jag alltid varit så här fin?
Hon har aldrig sett sig själv som nåt annat än en gräslig varelse, en plåga både för sig själv och sin omgivning.
Det har skett en förändring. Nu ser hon sin skönhet. Den kommer nog innifrån. Idag är hon trygg i att vara sig själv. Tycker till och med om att vara hon.
Visst ser hon att det finns skavanker på kroppen men hon väljer att vara perfekt i sin ofullkomlighet.
Vännerna, som värmer hennes hjärta, väntar inne i stan. Hon drar iväg med en längtan till dansgolvet.

Musiken dunkar tungt i högtalarna. Sadie och hennes vänner studsar direkt ut bland de andra dansande människorna. De hittar "sina" platser på och runtom ett av podierna. Sadie njuter av musiken, utsikten från podiet, ljuset. Hon dansar loss som hon alltid gör, det går liksom inte att stoppa.
Vännerna skrattar.
-Fan Sadie, fattar inte hur du orkar ha sånt jävla tempo!!
-Ha ha, kvällens utmaning är att stjortan ska bli helt blöt, svarar hon utan att stanna upp.

Fyra timmar senare tystnar musiken och lamporna tänds.
Längst ner på stjortan är det det fortfarande torrt.
-Attans!! Men jag är nöjd, säger hon skrattandes.
Hon slickar sig om läpparna. Känner de små saltkristallerna som samlats där under kvällen.
Leende går hon hem. Tacksam för att hon har en torr jacka att sätta på sig.

Utmaning 58-27 Februari, Skriv om en minnesvärd födelsedag.

En varm solstråle kikar in genom fönstret och landar på mitt ansikte. Jag öppnar ena ögat o kisar mot ljuset. Jag hör det försiktiga slamret från köket. Jag vet att det är hon. Hon som får mitt hjärta att slå dubbelslag. Ett brett leende sprids på mina läppar o jag blundar.
Snart blir det tyst och smygande steg närmar sig. Sen kommmer sången. Min födelsedagssång. Hon har lärt sig den vid det här laget.
-Va är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är min älsklings födelsedag. Hurra hurra hurra!!
Jag slår upp ögonen och ser denna vackra kvinna stå framför mig i sina urtvättade flanellpjamasbyxor och vita linne med raggsockorna på fötterna.
Hon ställer ner brickan i sängen. Ett brinnande ljus, trots solskenet. Ett fång krispiga tulpaner. En kopp hett te, grönt roiboos. Och min frukostskål bestående av kokta mosade ägg, avocado, dill, örtsalt, majonäs, lime och solrosfrön. Toppad med tomat och paprika.
Hon vet vad jag älskar o behöver för att må bra.
Jag kastar mig över henne och kysser henne glatt. Vi skrattar o rumlar rumt bland täcke och kuddar. Snart är snabba kyssar och händer överallt...
Jag ligger lycklig på rygg med henne ovanpå mig. Hennes varma andedräkt mot min hals. Jag drar in hennes doft och suckar djupt. En tår av lycka rinner nerför min kind. Hon kysser bort den och ler.

Jag dricker upp mitt kalla te och vet att detta inte är en självklarhet.
-Hjärtat, ta din morgonstund nu. Sen väntar din dag på oss, säger hon.
Jag mediterar, ber, läser, reflekterar och tackar.
Nu är det dax för resten av min fantastiska födelsedag!!

If I were a boy, would I be a better man?

Tänk om vi kunde få vara dom vi är utan att sättas i fack.
Hur många fack passar vi i?
Dotter-facket, vän-facket, låginkomsttagar-facket, syster-facket, partner-facket, barnbarns-facket, granne-facket, gay-världs-facket, spontan-facket, kvinno-facket, psykiskt-sjuk-facket, 12-stegs-facket....
Man skulle kunna hålla på i en hel evighet.
Jag tror inte jag kan dela upp mig i så många bitar för att räcka till alla fack.
En helhet, enhet med många sidor. Det vill jag vara. Komplett.
Tänk att vi har sånt behov av att kategorisera. Till och med oss själva. Ibland, allra mest vi själva.
Vem är jag om jag inte passar in i facken?

Har ni tänkt på vilken provokation det kan bli om man går in på "fel" toa?
Jag har provat! Varför stå i tjejkön halva kvällen när det är nästan tomt på kill-toan?
-Mäh, va gör du här? Du har gått FEL!!!
Detta fenomen inträffar dock bara på strighta ställen. Hmm undrar varför?
På gay-ställen är det ofta mixat på toan. Så underbart för alla dom som känner att dom inte automatiskt passar in i könsrollerna. Transor, butch, fjollor, transsexuella osv.
Och så mycke trevligare det är att köa ihop med sina vänner oberoende av kön;-)

Nä jag har bara en sak att säga om alla fack:
FUCK IT!!!!

Puss!! AnnikaBS

Utmaning 56-25 februari Skriv om en stökig folksamling

När man sitter på fiket högst upp i kulturhuset kan man blicka ner över Drottninggatans myller. Jag förundras och fashineras över oordningen och den perfektion som ändå råder i denna stökiga folkmassa. Tänk att vi inte oftare krockar med varann...Samtidigt som det pirrar härligt i magen av synen, så finns där också en svag olustkänsla som jag inte riktigt kan definiera.
Här uppifrån är jag betraktaren. Ser hur livet sjuder där nere. Jag är inte en del av det, och ändå är det en del av min verklighet.
Dom där nere vet inte att jag existerar och sitter här och studerar dom. Föresten är det inte individer jag ser. Inte till en början i alla fall.
Jag går från att se ett hav av människor som bara bildar ett rörligt, vackert mönster. Okordinerat, stökigt och i ständig förändring.
Plötsligt inser jag att varje liten färgprick där nere är precis som jag. Full av liv, längtan, tankar, känslor, behov. Som i exakt detta ögonblick har ångest, skrattar åt vännens min, undrar om jag duger, skäms för brösten som inte är tillräckligt vackra, dricker lite vatten, ber till Gud, gråter med smärta i bröstet.
Dom som nyss inte ens var individer för mig är nu jag själv.
Jag är dom.
All den energi, livsglädje, sorg och förtvivlan som just nu är samlad på Drottninggatan är samma som jag upplever.
Vi är ett!
Jag är en del av kaoset, kaoset är en del av mig. Även om vi inte är där samtidigt eller på samma plats så är jag inte annorlunda. Alltid kommer det finns nån som känner som jag, tänker samma tankar, frågar samma frågor. Jag är inte ensam!

Nästa dag går jag själv där på gågatan i vimlet av folk. Oron hinner ikapp mig och jag har svårt att släppa taget. Jag sänker blicken, känner mig utanför och ensam trots att jag just nu befinner mig mitt i händelsernas centrum. Jag väljer att inte se dom jag möter. Går i min egen lilla värld.
Plötsligt minns jag hur jag satt där på fiket och studerade livets stökiga massa. Minns att vi alla är ett. Känner att det inte spelar nån roll var jag befinner mig om jag ändå väljer utanförskap.
Just nu kanske det sitter nån där uppe, precis där jag satt, studerar och tänker precis det jag tänkte.
Jag väljer att lyfta blicken. Ser på individerna jag möter. Jag hinner inte titta på alla. Men snart får jag ögonkontakt och jag ler.
Tackar Gud för att jag slipper vara Gud och hålla reda på alla dessa människor.

Halloj!!
Jaha, då ska vi se om otekniska jag lyckas med det här att blogga.
Vet ärligt talat inte vad det kommer ge mig. Men hur som helst så känner jag att min vän Marmoria inspirerar mig mycket. Jag har träffat henne idag o genast blir jag sugen på att skriva, måla, läsa, utvecklas o leva livet fullt ut. Det är hon som visat vägen hit.
Jag tycker ju om att skriva, så varför inte prova detta forum.
Jag släpper taget o följer me...får se vart denna upplevelse kommer föra med sig.
Så välkommen om du har hittat hit!!!!
Om ingen hittar hit tänker jag ha en trevlig stund för mig själv;-)
Puss o kram!!