Utmaning 63-4 mars

Teknisk komunikation

-Tjaba läget! Är du ny eller?
-Yo! Jomen visst, jag plockades ut i förmiddags. Så jäkla skönt att få komma ur den där kartongen. Du mannen, den är inte bekväm asså! Snacka om pigg man blev sen då när man fick lite krut o blev uppladdad. Så jävla nice!
-A fan, jag minns den där första jungfrukicken...man kände sig ta me tusan helt odödlig. Nu är det inte alls samma drag längre. Det är som att man inte orkar ta emot full laddning å så slocknar man way to early. Fy satan! Man blir nog snart utbytt. Tror inte min ägare pallar lämna in mig på lagning en gång till...
-Ja du, livet suger! Redan när jag var ett litet elektronikkort hade jag drömmen om att göra karriär, slå igenom som den ultimata topptelefonen. Jag skulle bli överlägset bäst med allt vad man kan tänkas behöva. Alla andra telefoner skulle bli tvugna att böja sig för mig. Och fabrik efter fabrik skulle få slå igen. Jag skulle vara megakändis, den största stjärna som någonsin skådats... Men du vet, jag hann inte längre än till det löpande bandet innan drömmen krossades. Jag fick höra att dom redan utvecklat två nya modeller som ska släppas om en vecka. Ja, så var det me de.
-Ey, det är ju precis som för den där getingen du vet!
- Nä, vadå geting, vafan yrar du om?
- Men han, i Bee movie, som inte ville vara en del av bikupans rutiner å ständiga slit.
- Nä den känner jag inte till. Kanske kan få den nerladdad till mitt minne senare när min ägare förstår sig på hur jag funkar.
-Absolut, jag har den. Men förresten var inte så säker...Jag träffade en sjukt het puma med västa utrustningen här om dan, Men hon va så jävla låg asså. Det visade sig att hon inte fått använda ens hälften av sin kapasitet för att puckot som fingrade på henne inte fattade hennes storhet.
-Aj, fy satan va sorgligt!!!
-Eller hur!
- Men du, va var det me den där getingen?
-Jo, ja justja. Jo asså, han gjorde karriär genom att vinna i domstolen mot världen utanför som stal deras honung. Men det blev lixom bara skit av alltihop. För plötsligt fick bina tillbaka all honung människorna tagit o dom behövde inte jobba mer. Så när dom la sig på latsidan.... undrar vilken sida det är egentligen...he he!
-Öhh, dåligt skämt mannen. Det märks att du är begagnad. Sorry, men så är de! Berätta istället va som hände.
-Hmm, ok. Jo men fatta, när dom inte pollenerade blommorna så lixom vissnade ju allt ihop o ba typ dog. Så dom fick ju lov att rätta in sig i leden igen för att rädda världen.
-Jag fattar inte ett skit! Va har det me mig att gö?
-Jo men typ att man vill göra karriär å så blir det inte som man tänkt sig...typ
-Okej...
-Åh shit, nu drog skärmsläckaren igång. Det brukar betyda att jag ska ner i fickan strax. Men du, det va fett nice att träffas. Vi ses säkert igen. Din företrädare o jag hade en hel del kontakt.
-Kul gamle man, då ses vi.
-Förresten, jag heter Flip. Va heter du?
-Slide.
-Du är en Nokia va?
-Ja hur fan kan du veta de?
-Jag hörde de på din finska brytning.

Utmaning 62-3 mars

Jane var en riktig pojkflicka som älskade att spendera tid i garaget med sin pappa. Trots att hon bara var 8 år hade hon redan lärt sig massor om bilar.
Men idag satt hon på golvet i vardagsrummet och höll i en docka. Den såg i stort sett ny ut. Hon fick den av sin mamma när hon fyllde 4. Men Jane hade inte ens brytt sig om att ge den ett namn.
Janes äldsta syster Matilda kommmer in i rummet och ser den lilla flickkroppen ihopskunken med huvudet tungt nerböjt över dockan. Jane vrider på plastbenen så det ser makabert ut. Hon tar ett hårt tag o bänder bort det ena benet från dockans kropp. Och som i trans sätter hon tillbaka det igen på sin plats och dockan är sig åter lik. Hon upprepar proseduren gång på gång.
Matilda glider ner på golvet bredvid sin lillasyster.
-Hej, vad gör du? säger hon.
-Tänker. svarar Jane utan att se upp från dockan och sitt benbrytar projekt.
-Vad tänker du på? frågar Matilda.
Jane sitter tyst men Matilda vet.
-Morfars hjärta orkade inte längre. Du vet ju att det var trasigt och att läkarna försökte hitta ett nytt till honom. Men dom lyckades inte.
-Varför kunde dom inte bara laga det han hade? säger Jane trumpet.
-Jag vet inte. Det var nog för stort fel på det för att kunna lagas.
Den lilla flicka skruvar på doackans ben och säger:
-Undrar varför man har två av så mycket som inte är aldeles nödvändigt. Och bara ett hjärta som man inte kan leva utan. Det tycker jag är dumt! Jag skulle ha gjort på ett annat sätt.
-Mmm, Matilda ler och lägger armen om sin syster.
-Om jag fått bestämma, fortsätter Jane, skulle jag uppfinnit ett reservdelslager för kroppar. Precis som WALL-E har. Fast det här skulle aldrig bli tomt!

Första intrycket....

Utmaning 61-2mars
Skriv om första intrycket av någon du känner väl.

Vad innebär det egentligen att känna någon väl?
Man kan ju tycka att jag borde känna min syster väl. Hon har funnits i hela mitt liv. Vi lekte ihop när vi var små. Men så blev vi äldre och hade inte så mycket gemensamt då det skiljer fem år mellan oss. Ändå har jag alltid sett upp till henne, velat vara som hon, göra det hon gjort.
Nu när vi båda är vuxna har vi hittat tillbaka till varann igen. I alla fall på nåt lite ytligt sätt. Jag försöker komma henne inpå livet men det är svårt.
Jag känner henne väl för att jag vet mycket om hennes liv. Men det är så mycket jag inte känner till som gör henne till den hon är.
Vad har hon för drömmar? Hur mår hon innerst inne? Varför kan hon inte släppa in? Vad finns bakom den solida mur som hon byggt omkring sig? Vad smärtar henne? Och vad känner hon inför sig själv?
Jag hoppas vi kan mötas på den nivån nån gång.
Jag längtar efter att lära känna min syster fullt ut!

I 12-stegs programmet kliver människor in i rum fyllda av människor dom kanske aldrig sett. Innanför dom väggarna öppnas hjärtan och livshemligheter släpps ut. Tårar och skratt turas om att ta plats.
Snart känner vi varann på ett sätt som få människor gör. Jag vet inte mer än ett förnamn. Inget efternamn, inte vad personen jobbar eller var den bor. Det är inte viktigt.
Det jag vet är vad personens största rädsla är, hur barndomsförhållandena såg ut, personens sorg och smärta, den största skam som finns i djupet av oss, svagheten. Men också längtan, hoppet, tron och glädjen.

På mitt första möte tänkte jag:
-Hur är det möjligt...?Här sitter jag i ett rum fyllt av människor som är lite knäppa i huvet som jag!
Trots att mitt första intryck av programmet var positivt, hade jag aldrig kunnat ana vart det skulle leda mig.
Idag har jag mina närmaste vänner i programmet. Jag har fått ett liv som är värt att leva. Frihet från besatthet.
Utan det hade jag inte varit vid liv nu....
Oändligt tacksam!!!!

Utmaning 60-1 mars

Att lappa ihop

Ett brustet hjärta tar tid att lappa ihop.
Precis i det ögonblicket då det fryser till is, kracklerar o spricker i bitar tror man aldrig det ska gå att få ihop igen. Men på nåt märkligt sätt har man inget val. Man hittar sig själv på knä på golvet och letar efter alla bitarna.
Först måste man sortera dom som man gör med bitarna i ett pussel. Sen krävs det mycke tålamod, försiktigthet och troligen en god vän som assisterar i arbetet med att limma ihop det. Bit för bit.
När första biten är på plats och nylimmad, måste man ge den tid att torka.
Ibland blir man för ivrig. Det går för fort. Man försöker sätta dit fler bitar innan den tidigare hunnit torka, vilket resulterar i att allt kolapsar igen.

Det sägs att tiden läker alla sår och så är det nog. Men kvar finns alltid limmsträngen som håller allt samman. Eller ärret som också tar sin tid på sig att sluta klia och spänna.
Ärrvävnand ska tydligen vara starkare än hud...
Ändå krävs återigen tålamod och en massa acceptans att lära sig leva med det nya utseendet.
När det till slut inträffar kanske man även fått gåvan att se det vackra i det nya mönstret. Mönstret som gör mig till den jag är.