Wednesday, February 25, 2009

Utmaning 56-25 februari Skriv om en stökig folksamling

När man sitter på fiket högst upp i kulturhuset kan man blicka ner över Drottninggatans myller. Jag förundras och fashineras över oordningen och den perfektion som ändå råder i denna stökiga folkmassa. Tänk att vi inte oftare krockar med varann...Samtidigt som det pirrar härligt i magen av synen, så finns där också en svag olustkänsla som jag inte riktigt kan definiera.
Här uppifrån är jag betraktaren. Ser hur livet sjuder där nere. Jag är inte en del av det, och ändå är det en del av min verklighet.
Dom där nere vet inte att jag existerar och sitter här och studerar dom. Föresten är det inte individer jag ser. Inte till en början i alla fall.
Jag går från att se ett hav av människor som bara bildar ett rörligt, vackert mönster. Okordinerat, stökigt och i ständig förändring.
Plötsligt inser jag att varje liten färgprick där nere är precis som jag. Full av liv, längtan, tankar, känslor, behov. Som i exakt detta ögonblick har ångest, skrattar åt vännens min, undrar om jag duger, skäms för brösten som inte är tillräckligt vackra, dricker lite vatten, ber till Gud, gråter med smärta i bröstet.
Dom som nyss inte ens var individer för mig är nu jag själv.
Jag är dom.
All den energi, livsglädje, sorg och förtvivlan som just nu är samlad på Drottninggatan är samma som jag upplever.
Vi är ett!
Jag är en del av kaoset, kaoset är en del av mig. Även om vi inte är där samtidigt eller på samma plats så är jag inte annorlunda. Alltid kommer det finns nån som känner som jag, tänker samma tankar, frågar samma frågor. Jag är inte ensam!

Nästa dag går jag själv där på gågatan i vimlet av folk. Oron hinner ikapp mig och jag har svårt att släppa taget. Jag sänker blicken, känner mig utanför och ensam trots att jag just nu befinner mig mitt i händelsernas centrum. Jag väljer att inte se dom jag möter. Går i min egen lilla värld.
Plötsligt minns jag hur jag satt där på fiket och studerade livets stökiga massa. Minns att vi alla är ett. Känner att det inte spelar nån roll var jag befinner mig om jag ändå väljer utanförskap.
Just nu kanske det sitter nån där uppe, precis där jag satt, studerar och tänker precis det jag tänkte.
Jag väljer att lyfta blicken. Ser på individerna jag möter. Jag hinner inte titta på alla. Men snart får jag ögonkontakt och jag ler.
Tackar Gud för att jag slipper vara Gud och hålla reda på alla dessa människor.

3 comments:

  1. Jag gillar perspektivbytet och sista meningen om att slippa vara Gud!

    ReplyDelete
  2. Hej kompis! Du har en fin och fräsch röst! Välkommen i gänget!

    ReplyDelete
  3. Hej gillade detta jättemycket , dina funderingar...
    hmm välkommen till skriv puff, visst är det kul!!!

    ReplyDelete