Läskeblask

"Kul! Ett torrt mariekex var. Tur han bjuder på läsk i alla fall."
- Men fy sjutton, va e de härena för blask!!!???
- Läskeblask förstås, sockerdricka och mineralvatten.
- Va tusan då för?
- Mäh, det fattar du välan!? Helläsk har vi ju ena bara te gofika ju!

Steg

Bredvid frustande hav går jag. Ett steg efter det andra. Och så ännu ett. Het sand som ger vika och får mig att sjunka. Jag styr mot gränsen, där torrt möter vått. Ljust blir mörkt. Löst fattar fastare form. Fötterna lämnar efter sig tydliga spår i fuktig sand. Spår som vågen strax slätar ut. Min vandring är dold.
Hur många andra har gått här före mig? Som också gjort avtryck. Som försvunnit. Hur många hemligheter har spolats bort? Dränkta av bränningar och strömmar. Hur många tårar har havet sett? Tårar som hittat tillbaka till sitt ursprung. Förenats, sälta med sälta. Har jag vidrört samma strand som någon jag kommer älska? Någon som liksom jag lever och räds.
O du oändliga horisont, kan du svara?

Ratnakar - den misslyckade

Dofterna från kryddstånden blandas med lukterna från det råa köttet vägg i vägg. Flugorna svärmar. Finns i stort överallt. Vidare den stickande odören från de ruttna grönsakerna på avfallshögen strax bredvid. Ratnakar sicksackar mellan de frigående heliga kossorna och deras högar av avföring. Han håller huvudet sänkt och blicken i marken. Vill inte möta någon han känner, inte nu. Hans nya chapels, som han fått i present när han fyllde 35 för ett par veckor sen, knarrar för varje steg han tar. Förbannade skor! Han ökar takten för att snabbare komma bort från marknaden och hem till de skyddande väggarna. Innehållet i paketet som han har under armen ska ingen få se. Skammen kan inte bli större än vad den redan är. Men han tänker inte bjuda på mer.
När Ratnakar var liten talade han vitt och brett om för alla som ville lyssna, och alla andra också för den delen, att han skulle bli fakir när han blev stor. Han skulle bli berömd. Tjäna stora pengar på sina plågsamma konster. Sluka svärd, gå på glödande kol och äta glas. Men hans huvudnummer skulle vara att ligga på spikmattan. En spikmatta som skulle ha mindre antal spikar än vad någon någonsin klarat av att ligga på tidigare.
Nu har han levt i snart 20 år med namnet: Ratnakar den misslyckade. Varje gång han tilltalas sticker det till i hjärtat som av tusen nålar. På gränsen till outhärdligt. Men han vägrar ge upp! Dagens inköp är lösningen. Det bara måste fungera nu!
Den mossgröna Shaktispikmattan med fyratusen plastspikar får ge sin plats på sängen till den nya. En lila denna gång med tvåtusen fler plastditos, lightvarianten. Ratnakar tar på sig en solkig vit t-shirt och lägger sig. Han andas djupt och regelbundet. Fokuserar förbi smärtan, på luften som fyller lungorna och lämnar via näsborrarna.
"Jag ska minsann visa dom" tänker Ratnakar. Kastar ett öga på klockan och håller ut en minut till. Till två.

Konstig affär!

En liten pralin kommer trippande. Chokladbrun och näpen. Gör ett besök hos moster. Orden väller ur henne med en väldig fart. Ibland går det inte att hänga med i resonemanget. Men det gör inget. Hon älskar sin moster och moster älskar henne. Dom skojar och skrattar ihop. Och pratar om allt. Fast mest hon. Deras stunder tillsammans är värdefulla. Hon gör moster lycklig.
-Men moster, sitt inte inne och spela dator! Kan vi inte gå ut och leka nu? Jag vill bada med dig och visa att jag inte drunknar utan badring.
- Jag ska bara skriva lite först, sen lovar jag att bada med dig.
- Men vad ska du skriva då?
- Det ska handla om en auktion.
-Va e de fönåt?
- Öh, jo det är som en slags affär. Fast sakerna har inga prislappar. Utan man får säga vad man vill betala och är det någon annan som vill betala mer så får den bjuda över. Sen är det en farbror som har en klubba och när det inte kommer fler bud så säger han: Första, andra, tredje! Sen slår han klubban i bordet och då är saken såld.
- Konstig affär! Men kan vi inte bada nu!?
- Jo min lilla karamell, nu går vi och badar.
- Äntligen!

Satsa

Jovisst, jag får lov att erkänna att jag fick en hel del blickar. En del av förakt och överlägsenhet. Andra med ett hånfullt leende till. Men jag brydde mig inte. Nästan inte i alla fall. Vid maskinerna omkring mig stoppades det in hundralapp på hundralapp. Det förlorades mycket men ibland spottades det ut vinstkvitton med höga belopp.
Jag, jag pillade in enkrona efter enkrona. Spelade grodan och valde kort. Pulsen ökade. Värmen steg. Kinderna blossade. Trots att min insats var låg fick jag samma påslag som alla andra. Förlust avlöste vinst, vinst jämnade ut förlust. Hög intensitet när jag tvingades välja. Fega eller våga. Satsa ännu en gång?
När myntfacket i plånboken var rensat låg jag på plus. Hela hundratrettio kronor plus! Skulle jag fortsätta lite till. Hade jag nu vunnit så här många gånger pengarna, tänk hur mycket mer det kunde bli.
Jag tog en titt på de andra runtom i lokalen. En del suckade djupt och det  fick mitt förnuft att återvända.
Jag hämtade ut min stora vinst. Tacksam, glad och nöjd. Och med stolt högburet huvud lämnade jag lokalen.

Gatufesten

Humöret var på topp. Likaså stämningen och ljudnivån. Vi var på förfest hos barndomskompisar i småstaden där vi växt upp.
-UNO UNO UNO, skränade jag. Och då syftade jag inte på kortspelet utan på Svenningsson.
Det var första gången jag festade med min syster. Roligt men samtidigt speciellt. Men jag var mig själv och njöt av alkoholens lätta smekning.
Vi förflyttade oss ner mot torget, gatufesten och stora scen. Jag minns inte vad jag hade på mig. Men jag minns folkmassan och mörkret som omslöt den upplysta scenen. Och festivalens välkomnande dunk, när vi närmade oss, som steg upp och iväg. Mötte oss och förenades med vibrationerna från vår  förväntan. Stegen som blev snabbare och fnissen som ökade i intensitet. In i smeten. Buffades och knuffades. Trampades och blev trampade.
- Vi ska längst fram, utbrast syrran och tråcklade sig mellan långa och mindre långa människor. Men alla längre än hon. Jag som är både bredare och nästan ett huvud längre än syrran hade svårt att hålla jämna steg. Det blev mer buffel än lirkande för min del men fram kom vi. Trycket var totalt. Jag stod bakom syrran med en arm på var sida om henne och tog spjärn mot staketet. Parerade tryckvågorna som gång på gång kom från massorna bakom oss. Inget skulle få hända min syster! Jag uppfattade inte mycket av Unos uppträdande i min självpåtagna roll som bodyguard. Men syrran som stod i sin lilla fålla hoppade och sjöng. Hon verkade lycklig!

Plötslig längtan

Högt barnskrik. Av smärta. Tystnad i sorlet runt henne. Blossande rött ben. Pappa räddar. Tårar sprutar, rinner, väter. Salva lindrar hettan. Mamma tröstar gråten.
-Mamma, jag älskar inte maneter!
-Jag vet älskling. Vill du ha en glass?
-Jaa, jag längtar efter glass!

Röj och rensa

Den lilla boden på landet är full av saker. Ingen har rensat den sedan farfar gick bort för mer än 15 år sen. Men nu har hon bestämt sig för att det är dags. Det stuvade förrådet ska åter få bli vad det var ämnat att vara. En fullt fungerande liten snickarbod.
Svetten har fått håret att klibba fast i nacken och glasögonen har glidit ner på näsryggen. Hon har slutat bry sig om att skjuta upp dom på plats eftersom dom envisas med att åka ner lika snabbt igen. Dessutom har kreativiteten drabbat henne och händerna är fullt sysselsatta att skapa. Därför ser hon nu ut som en gammal sträng skolfröken med glasögonen långt ner på näsan när hon fäster ihop gamla spikband till olika stora cirklar. Hon fäster najtråd och snart växer en kristallkroneliknande form fram. Hon synar sitt hantverk. Ser sig sen om i myllret av saker. Kliver över lådor och skjuter undan andra för att ta sig fram till lådhurtsen som står längst in i boden. I andra lådan uppifrån, den som kärvar, hittar hon en plastpåse. Den är från tiden innan Åhléns fanns. Eller då Åhléns hette Tempo. Hon vet inte vilket. I påsen ligger mormors silverbestick. Eller nysilver kanske. Hon vet inte vilket den här gången heller. Men hon vet direkt att dom nu kommer få komma till användning igen. 
Hon böjer och borrar. Placerar ut och ändrar om innan hon känner sig nöjd. Knivar och gafflar har fått nytt liv som prismor och skedarna är nu ljushållare.
Hon kliver ner från trappstegen, tar tre steg bakåt och blickar upp. Placeringen i taket på verandan blev bättre än hon föreställt sig.
Rensningen i boden får vänta lite till.

Något osynligt

"Jesus finns fast han inte syns, det är sant, ja det är verkligen sant. Jesus finns fast han inte syns ja det är sant."
Barnkören sjunger av full hals framme vid altaret. Tonerna studsar mellan tegelväggarna och det kalla stengolvet. I stolsraderna sitter stolta föräldrar på blå stoppning. De ler mot varandra och vet att alla tycker sitt eget barn är sötast. De gamla får en tår i ögat och förundras över den vackra barnatron.
Albin är 5 år och hans pappa är pastor i kyrkan. Han tycker om att sjunga men bryr sig inte om vad sångerna handlar om. Det är melodin som räknas, enligt Albin, inte texten.
Valet att tro eller inte tro på det osynliga finns inte. Jesus finns, punkt slut! Vid det här tillfället i kyrkan funderar inte Albin något närmare på sin tro. För tror det gör han. Det har dom sagt att man ska göra, så Albin gör det.
Men 28 år senare sitter han, som en vuxen man med begynnande flint, och tittar på kort från barnkörens konsert den där dagen. Han kliar sig i det rödlätta skägget och undrar: Varför sa ingen att det finns andra vägar att gå?

Krabat

Tja!
Jag heter Krabi och är krabba. Skulle säga att jag är i mina bästa år. Snyggt smäckert skal, stora imponerande klor. Kan inte bli bättre!
Varje kväll hänger jag och polarna nere på club seaside. Det är där alla slinkiga havskräftor håller till. Deras långa stjärtar är helt outstanding! När dom små läckerbitarna svassar in i stim blir vi grabbar helt sjövilda.
Igår gick vi bananas! Öh nä, nu ska jag inte snacka landkrabbska. Jag menar så klart inte bananas utan seacucumbers.
Caroline är ny i viken och så galet korallvacker. Rundare ögon har jag aldrig sett. Och färgen på hennes skal ska vi inte ens prata om!
Jag sneddade fram till henne, nöp henne lite i klon och sa:
-Tjena spättan! Står du här och remouladsås.
Vi fick sån grym kontakt. Har aldrig upplevt sån kemi tidigare, trots att jag gängat en elektriks ål på en mycket blöt fest en gång. Asså, det här var magiskt!
Men mitt i trevligheterna dyker Laban Lobster upp.
-Åhå ser man på. En liten krabat som tror han fått min fjälla på kroken, säger han överlägser och lägger ett ben runt Caroline.
- Äh ge dig Laban! Jag har ju sagt att jag inte gillar din översittarstil. Caroline vrider sig ur hans grepp och ställer sig på min sida.
- Gälar också! Menar du att du väljer ett bottennapp före mig, skriker han ursinnigt.
Vi lämnar Laban och slår oss ner. Tar varsin breezer.
Efter flera timmar lämnar vi seaside klo i klo. Jag kan skymta Laban stå och limma på en blek liten räka. Jag ler, tänk vilken fiskarlycka! Caroline är min egna delikatess!!

Hoppas

Att hoppas eller att tro.
Hopp. Tro. Tillit.
Jag hoppas Gud finns.
Jag tror att Gud finns.
Jag har tillit till att Gud finns.
Är det bara ord med olika kraft?
Jag har trott så starkt att jag vetat.
Jag vet att Gud finns.
Jag hoppas jag aldrig tror så starkt igen.

Pynta

På min köksdörr hänger ett ensamt pepparkakshjärta. Vackert glaserat.
Hos er hänger det sex. I köksfönstret.
Ni två små, valde vilket jag skulle ha.
Med hjärtat, av kött och blod, fyllt av kärlek låter jag det hänga.
Vill äta upp det. Men inte riktigt än.

Vända

Jag vänder blad. En ny ren sida, redo att ta emot mina kråkfötter. Öppen för förslag. Hindrar inget. Måste skriva ner tankarna som farit runt i huvudet halva natten. Få dom i ordning och ur mitt system så jag kan få sova. Jag har skruvat mig i sängen i timmar. Bytt från sida till sida. Värmt upp täcket med min heta kropp. Slängt runt det för att få den svala sidan neråt.
Nu ligger jag på mage med kudden under bröstet och blocket framför mig. Blundar för att lättare hitta fram till tankarna. Håller visst pennan upp och ner, märker jag när första ordet ska sättas på pränt. Som en drillpinne får jag den åt rätt håll. Skakar igång den och börjar skriva.

-Jag älskar verkligen soundet av en LP skiva, säger hon.
Han bryr sig inte om henne. Inser att han han tröjan ut och in. Drar av sig den så sömmarna hamnar inåt.
-Kan du byta till B sidan, säger hon mer som en order än en fråga.
Han lyder. Som vanligt.
Hon ser drömskt in i den tända brasan. Men så vrider hon sig om, 180 grader. Ser på klockan och utbriste:
- Men Gud, vi måste ju åka!
Han rör sig långsamt mot ytterdörren med henne hack i häl.
-Halt! Helt om! Kyss mig först!
Han gör som han blivit tillsagd utan att röra en min. Så går det ut till bilen. Hon behöver inte säga att det är han som ska köra. Det vet han. Hon filar naglarna och han kör ut från uppfarten. När hon ser upp skriker hon gällt:
- Men du ditt pucko!! Vi ska ju åt andra hållet. Att man måste hålla koll på allt. Jaha, nu får du köra ett varv i rondellen. Eller sväng in här. Äh, va fan! Gör som du vill, bara vi kommer tillbaka.
Han undrar stilla om livet kan se annorlunda ut. Rattar runt och kör rätt väg.

Plötsligt slås jag av tröttheten. Skriver ytterligare en rad:
Gestalta ordet vända, utan att använda det..
Så lägger jag bort block och penna. Rullar runt till sida och somnar.

Tvinga

Svetten rinner utmed ryggen på henne. Mjölksyran blir mer och mer påtaglig i armen. Hon måste lägga ner sågen och skaka loss kroppen. Hon tittar på sin minst sagt naturliga snickarplats. De två stenarna utanför stugan agerar sågbockar. En fot på brädan håller den hyfsat på plats. Fogsvansen funkar, men det tar sån jäkla tid.
Hon suckar. Tänk om hon haft ordentliga grejer. Va mycket enklare allt skulle bli då. Och så snabbt hon skulle bli klar.
Hon mumlar lite och torkar svetten ur pannan. Måste skaka på armen igen för att orka på nästa bräda. Sätter foten på, brädan glider undan och en stor sticka tränger in i hålfoten.
- Aj som fan! Så jävla onödigt, suckar hon.
När stickan är urpillad ser hon på sin "arbetsplats".
- Nä nu får det fanemej va nog!
Ivern har alltid varit större än tålamodet. Men nu får dumdristigheten ge vika. Hon står åter med foten på brädan och sågar förbrilt. Det är ett måste, men snart är det för sista gången.
Så där, ett par skruvar till bara.
- Tada!! Hon sträcker ut armarna i en gest som för att motta applåderna. Hon är stolt och nöjd. Leende läppar och stadig blick.
Brädan lägger hon nu på sina nya bockar. När sågen precis ska göra sitt första spår dyker grannen upp.
- Hallå där jänta, hälsar han glatt. Jag rensar min bod och hittade några tvingar som jag inte behöver. Vill du ha dom?
- Men åh, du är fantastisk! Tack gärna!
- Äsch! Han sänker förläget blicken. Det blir fint, mumlar han när han vänder och går hem.

En stund senare sitter hon med ett stort glas vatten i sin färdiga pergola.
- Tänk att en sågbock och en tving kan göra sån stor skillnad.

Flyga

Kullerstenarna ligger sida vid sida. Dom följer gatornas upp och nedgångar. Svänger och kränger. Varje fot hittar smidigt sitt fäste. De ruinliknande stenväggarna reser sig upp mot den mörka natthimlen. Staden ligger tyst. Mina fotsteg ekar mellan väggarna. Det låter som någon följer efter. Men jag har lärt mig att det bara är inbillning. Den här kvällen är dock inte som andra. En kyla breder ut sig. Oron dimper ner som en klump i magen. Jag ökar automatiskt hastigheten på stegen. För plötsligt bara vet jag. Jag är inte ensam. Det hörs mer än ett eko av steg. Gatlyktan gör min skugga lång. Och mot väggen syns tydligt skuggan från en kniv. Den blir enorm. Hjärtat slår dubbla slag. Hårt. Snabbt. Reptilhjärnan får mina fötter att accelerera. Jag springer genom gränderna. Svänger höger. Svänger vänster. Jag hittar en öppen dörr. Kastar mig in och lyckas stänga den tunga trädörren bakom mig. Jag flyr uppför trappor. Två steg i taget. Drar mig upp sista biten med hjälp av ledstången. Rusar genom korridorer. Huset är tomt. Har nog varit obebott länge.
Så befinner jag mig i ett tornrum. Jag kommer inte längre. Stänger dörren. Går fram till ett oglasat fönster. Försöker lugna ner andningen för att kunna lyssna. Och för att inte höras. Det är tyst. Har jag lyckats skaka mig av honom?
Svetten rinner nerför pannan och in i ögat. Det är rått i rummet då kvällsluften drar igenom. Väggarnaär kala. Men min kropp pulserar värme. Det ångar om min andedräkt.
Jag hinner inte bli lugn innan det hörs ett svagt gnissel från dörren. Blixtsnabbt kliver jag upp i fönstret och kastar mig ut. Det är långt till marken. Fallet lindras av en stor buske. Men trots det landar jag på rygg och tappar andan. Det finns ingen tid. Kroppen måste lyda. Jag reser på mig och springer igen utan att känna efter om kroppen är hel.
Kyrkan blir mitt mål. Där kanske det finns någon som kan hjälpa.
Nu är det bara backen bakom knuten kvar. Jag svänger runt hörnet men tvärstannar. Nerför gatan rinner blod. Stenarna är täckt av mörkt stillaflytande blod. Jag förstår inte vad som hänt men fortsätter flykten mot stadsmuren istället. Jag har ingen plan längre. Springer bara så fort lungorna förmår. En isande tanke slår mig. "Det är bara jag kvar".
Vid porten i stadsmuren står han och väntar på mig. Den mörka mannen med kniven i handen. Redo att göra slut på den sista levande varelsen.
Paniken griper tag i mig så hårt att jag inte kan röra mig. Jag skriker av full kraft. Men det hörs bara ett hest väsande. Han kommer mot mig och utan att tänka börjar jag vifta med armarna. Han stannar till och tittar förvånat på mig. Jag tar stora tag som vore jag en örn. De enorma osynliga vingarna bär och lyfter mig sakta upp. Över staden blickar jag ut. Ser slätter och skog. Svävar fram. Tar nya tag när jag sjunkit närmare marken. Här är jag fri.
Jag vet inte var mannen tog vägen. Vet inte varför han dör upp över huvud taget. Vet inte vad blodet betyder. Jakten. Flykten. Men jag vet att jag kan flyga i mina drömmar. När inget annat hjälper, flyger jag.

Saknad

Kvällen är sen. Har övergått i natt. Min trofasta trognaste snarkar under stolen jag sitter i.
Vill inte ge efter. För tröttheten. För känslan. För tiden.
Känslan av tomhet och ensamhet har övergått i smygande ångest. Är det även ilska som anas? Är det i grunden avund? Sorg? Längtan är tydlig.
Hitta mig! Mitt hjärta ropar.
Det svider, river. Tilliten får stryk av tvivlet.
Hyasintens doft når mig. Vill inge hopp. Lättnad för en sekund men den djupa sucken tar mig tillbaka.
Kärlekstörsten gör mig galen.
Kyss mina ögon. Ge mig din hand. Var finns du? Du som trånar såsom jag. Gråter såsom jag.
Jag är här min älskade! Kom till mig. Jag väntar dig. Du får alltid vara min om jag får vara din.
Jag vet att du längtar.
Jag vill tro att det finns för oss. Vill våga ge drömmen en chans. Kanske får vi dela våra liv. Resten av våra liv.
Kanske existerar sagan.
Kanske...

Smittsamt

Tåget skakar fram. Vi sitter i djurvagnen. Jag och lillgrisen. Ja alltså, han är ingen riktig gris. Han är min hund. Men hans svans är hoprullad som en knorr. Så smeknamnet föll sig naturligt. Proceduren av att hälsa på de andra hundarna är avklarad och grisen har lagt sig till ro. Jag slumrar lite då jag hör kvinnan på andra sidan gången fnissa för sig själv. Nyfikenheten växer när hon fortsätter. Jag sneglar på henne och ser att hon läser en bok. Vad är det för bok som är så rolig? Jag kan bara se att den heter något med "Hund". Passande just i den här vagnen tänker jag.
Det kommer flera fniss och även små korta skratt under resan. Kvinnan ser aldrig upp från sin bok, men resten av passagerarna har funnit varandra i en tyst kommunikation. Vi ler.
Jag märker att mitt leende övergår till ett bubbel i bröstet. Det börjar pirra nere i magen. Trots att jag inte har en aning om vad kvinnan läser om har jag smittats av hennes fnissningar. En glädje sprider sig i hela kroppen. Energin i vagnen är varm och sprittande. Jag blundar och försöker tysta ner det kraftfulla skrattet som försöker smita ut. Men ju mer jag håller emot desto mer pyser det. Till slut går det inte längre. Jag brister ut i ett rungande gapskratt som är omöjligt att stoppa. Sekunden efter faller alla andra i vagnen in i skrattet. Tårar rinner. Det kippas efter andan. Ansikten blir blossande röda. Temperaturen stiger.
Plötsligt har vi nått vår destination. Skrattet har fått sitt utlopp och går med på att vila i ett leende igen.
När jag kliver av tittar jag på kvinnan, som ska fortsätta sin resa. Hon sitter fortfarande djupt försjunken i sin bok med leendet på läpparna. Ovetandes om vad hon nyss startat.
Framme hos far ser jag en nyinköpt bok. Det är den som kvinnan läste.
-Åh, har du den där roliga hundboken, utbrister jag.
- Hundbok, säger far frågande, nej den här heter "Hundraåringen som klev ut genom förnstret och försvann"

Bravad

Galaxernas galax Pjilk lystes upp av ett genomträngande oper. Plutoneserna var i stånd att för evigt lösa den oställda gåtan. Marsianerna hade varit nära många gånger men tidsåldrarna svek.
Nu skälvde alla universum i sina grundvalar. Allt liv förtröstade på svaret. Denna limrition. Detta nikru.
Den mest framstående plutonesen, Mishgru, hade vigt sitt livsväsen till den stora lösningen. Hen var rödare än vanligt av iver. Skallformens hjärtlika pulser utstrålade frit. Det var nära nu. Mishgrus förtroendevalda hjäpte till att koppla ihop de kompatibla diodlismorna. Det bildade en enhetlig krilt. Mishgru fällde ihop sin varelse och flimmrade in i krilten. På en bråkdel av oöverskådlig tidsera, förpassades självet till samma-heten.
En enhetlig markad av fyrverkerier fyllde dem. Det skulle lyckas! Så hörs Mishgru genom dånet. Den fruktade koden.
-Huston,we got a problem.
Hen fortsätter på Plutonesiska: klilla jurt derta muj. Madr klost hyd bretklast ib.
Det sätter fart på varenda en som befinner sig utanför krilten. Den primära kloppen har furtat. Man måste fortare än fortast smera ihop det trasiga gramisterna innan diodlismorna exprattar. Varelserna flyter fram i ett samspel som förenade energimoln. Det utbyts endast ett fåtal läten.
-Hybroklum drit?
-Vantras medori sumidek ol.
Smeringen är utförd. Mishgru beordrar teletation.
En stillhet och ett perfekt mönsterering utbreder sig.
En vetskap om framgång.
Mishgru och hens förtroendevalda lyckades!
Varje existens i himlarymderna meddelas svaret. Allas livgivande numder är åter i kledpo!

Släpa

För många herrans år sen kom han till mig. Min finaste vän. En stor grå elefant. Svarta varma ögon. Snabel lång som en halsduk. Öron så stora att jag kunde försvinna i dom. Han var av plysh. Pelle. Herr Fant. Pelle Fant.
Jag fick honom av morfar när jag föddes. Pelle satt alltid i min säng. Höll mig sällskap. Tröstade och vakade över mig. Han var min första! Ingen annan skulle någonsinn kunna ta hans plats eller ersätta honom.
När jag växte upp var han alltid vid min sida. Jag gick ingenstans utan honom. Mamma hade tröttnat på att släpa med sig Pelle överallt. Men jag såg till att han kom med. Folk brukade skratta när de såg mig komma tultande med Pelle släpande efter mig. Jag var nu 2 år och äntligen lika hög som min vän. Snart skulle jag kunna bära honom.

Jag sitter i min gungstol. Håret har grånat. Min älskade hustru har gått bort. Sorgen är påtaglig. Men jag är inte ensam. På hyllan sitter min trogna vän. En sliten gammal elefant.
Det är åter Herr Fant och Jag.

Trösta

Förtvivlan. Sorgen river i bröstet. Gråten krampar i magtrakten. Tårarna strilar ner i jämna fåror utmed kinderna.

- Det är okej, släpp ut det bara.
-NEJ, säg inte så! Då stängs det in!

En hand på en skuldra...
-Ta bort! det gör ont!

-Vill du ha en kram?
- Nä, låt mig va!

-Vad har hänt?
- ....

Så många behov.
Ditt. Mitt. Andras.
Närvaron räcker långt.
Och ett snorpapper.