Flyga

Kullerstenarna ligger sida vid sida. Dom följer gatornas upp och nedgångar. Svänger och kränger. Varje fot hittar smidigt sitt fäste. De ruinliknande stenväggarna reser sig upp mot den mörka natthimlen. Staden ligger tyst. Mina fotsteg ekar mellan väggarna. Det låter som någon följer efter. Men jag har lärt mig att det bara är inbillning. Den här kvällen är dock inte som andra. En kyla breder ut sig. Oron dimper ner som en klump i magen. Jag ökar automatiskt hastigheten på stegen. För plötsligt bara vet jag. Jag är inte ensam. Det hörs mer än ett eko av steg. Gatlyktan gör min skugga lång. Och mot väggen syns tydligt skuggan från en kniv. Den blir enorm. Hjärtat slår dubbla slag. Hårt. Snabbt. Reptilhjärnan får mina fötter att accelerera. Jag springer genom gränderna. Svänger höger. Svänger vänster. Jag hittar en öppen dörr. Kastar mig in och lyckas stänga den tunga trädörren bakom mig. Jag flyr uppför trappor. Två steg i taget. Drar mig upp sista biten med hjälp av ledstången. Rusar genom korridorer. Huset är tomt. Har nog varit obebott länge.
Så befinner jag mig i ett tornrum. Jag kommer inte längre. Stänger dörren. Går fram till ett oglasat fönster. Försöker lugna ner andningen för att kunna lyssna. Och för att inte höras. Det är tyst. Har jag lyckats skaka mig av honom?
Svetten rinner nerför pannan och in i ögat. Det är rått i rummet då kvällsluften drar igenom. Väggarnaär kala. Men min kropp pulserar värme. Det ångar om min andedräkt.
Jag hinner inte bli lugn innan det hörs ett svagt gnissel från dörren. Blixtsnabbt kliver jag upp i fönstret och kastar mig ut. Det är långt till marken. Fallet lindras av en stor buske. Men trots det landar jag på rygg och tappar andan. Det finns ingen tid. Kroppen måste lyda. Jag reser på mig och springer igen utan att känna efter om kroppen är hel.
Kyrkan blir mitt mål. Där kanske det finns någon som kan hjälpa.
Nu är det bara backen bakom knuten kvar. Jag svänger runt hörnet men tvärstannar. Nerför gatan rinner blod. Stenarna är täckt av mörkt stillaflytande blod. Jag förstår inte vad som hänt men fortsätter flykten mot stadsmuren istället. Jag har ingen plan längre. Springer bara så fort lungorna förmår. En isande tanke slår mig. "Det är bara jag kvar".
Vid porten i stadsmuren står han och väntar på mig. Den mörka mannen med kniven i handen. Redo att göra slut på den sista levande varelsen.
Paniken griper tag i mig så hårt att jag inte kan röra mig. Jag skriker av full kraft. Men det hörs bara ett hest väsande. Han kommer mot mig och utan att tänka börjar jag vifta med armarna. Han stannar till och tittar förvånat på mig. Jag tar stora tag som vore jag en örn. De enorma osynliga vingarna bär och lyfter mig sakta upp. Över staden blickar jag ut. Ser slätter och skog. Svävar fram. Tar nya tag när jag sjunkit närmare marken. Här är jag fri.
Jag vet inte var mannen tog vägen. Vet inte varför han dör upp över huvud taget. Vet inte vad blodet betyder. Jakten. Flykten. Men jag vet att jag kan flyga i mina drömmar. När inget annat hjälper, flyger jag.