Eldstad-Endorfiner-Evadräkten-Edor-Emotions

Han heter Edor, den lilla pojken på 5 år som resolut bestämt sig för att sluta prata. Ingen vet varför. Han är speciell. Inte på nåt negativt sätt som i utvecklingsstörd eller nåt sånt. Bara speciell som i integritet. Kanske skulle jag säga unik i stället.
Vi är många som försöker lura honom till att försäga sig o börja prata. Men Edor är o förblir tyst. Och ändå gör han sig förstådd, komuniserar på sitt eget sätt. Jag har svårt att beskriva hur han gör det. Tror att det kanske är på ett energiplan.
När jag inte förstår vad han vill, känner jag mig frustrerad och lite stressad. Men han tar det med ro. Det är som att han vet att det kommer vara så och accepterar det för det ingår i hans val.
Plötsligt porlar det upp ett härligt barnskratt genom hans lilla kropp. Hela han lyser av lycka!
Endorfinerna rusar till i min kropp och jag ler.
Han fashinerar mig, den här lilla människan.
Jag känner mig som om jag vore klädd i min Evadräkt, helt naken framför eldstaden. Edor värmer mig som elden.
Jag vill vara mer lik Edor!

Tystnad!!!

Ensam på landet. Regnet piskar mot rutorna o vinden viner. Jag sitter o tittar på den värmande brasan som sprakar framför mig. Jag njuter!
Framåt kvällen drar ovädret förbi. Mörket sveper in. Regnet upphör. Och elden falnar.
Glöden rör sig så där trolskt som bara glöd kan.
Plötsligt är det total tystnad. Jag njuter!
Tysnaden tar över o tjuter i mina öron.
Jag minns min svenska lärare Lars Jones på gymnasiet. Han rättade en uppsats jag skrivit, satte en röd bock i kanten med kommentaren: Tystnad kan inte tjuta!
Tack livet för att jag är fri att skriva o tolka världen som jag vill idag.
Tystnaden tjuter i alla fall i mina öron även om den inte gör det i Lars Jones.
Jag ler i min sommarstuga o somnar nöjd:-)

En skattkista full av minnen.

Mitt liv, min själ, min kropp, mitt sinne...
Jag vet inte vilket av dessa som är mina minnens skattkist. Kanske, eller troligast är det nog allihop.
Det finns så mycke fina små minnespärlor som blänker där i kistan. En del är större än andra. Vissa är diamanter andra ser bara ut som diamanter men vid närmare titt så är det bara glas.
Man kan också stöta på en hel del mörka saker. Jag liknar dom vid kol, sotar ner men det är lätt att sopa av sig smutsen. Oftast ligger dom i botten eller i alla fall ganska långt ner. När dom vackra pärlorna täcker dessa är det som om dom inte finns. Om man inte rör om kan man nästan glömma att dom finns där under ytan. Men förr eller senare får man syn på dom.
Bara jag kan välja vad jag gör med dom. Dom kommer alltid finnas i min skattkista. Jag kan inte plocka ur dom. Det går inte att vägra ha dom där i. Jag kan inte hata bort dom.
När jag accepterar o försonas med att dom finns o är en del av skatten, lika värdefulla som den vackraste pärlan. Då kan jag se dess tillgång.
Kol kan bli diamanter om jag tillåter det.