Släpa

För många herrans år sen kom han till mig. Min finaste vän. En stor grå elefant. Svarta varma ögon. Snabel lång som en halsduk. Öron så stora att jag kunde försvinna i dom. Han var av plysh. Pelle. Herr Fant. Pelle Fant.
Jag fick honom av morfar när jag föddes. Pelle satt alltid i min säng. Höll mig sällskap. Tröstade och vakade över mig. Han var min första! Ingen annan skulle någonsinn kunna ta hans plats eller ersätta honom.
När jag växte upp var han alltid vid min sida. Jag gick ingenstans utan honom. Mamma hade tröttnat på att släpa med sig Pelle överallt. Men jag såg till att han kom med. Folk brukade skratta när de såg mig komma tultande med Pelle släpande efter mig. Jag var nu 2 år och äntligen lika hög som min vän. Snart skulle jag kunna bära honom.

Jag sitter i min gungstol. Håret har grånat. Min älskade hustru har gått bort. Sorgen är påtaglig. Men jag är inte ensam. På hyllan sitter min trogna vän. En sliten gammal elefant.
Det är åter Herr Fant och Jag.