Tvinga

Svetten rinner utmed ryggen på henne. Mjölksyran blir mer och mer påtaglig i armen. Hon måste lägga ner sågen och skaka loss kroppen. Hon tittar på sin minst sagt naturliga snickarplats. De två stenarna utanför stugan agerar sågbockar. En fot på brädan håller den hyfsat på plats. Fogsvansen funkar, men det tar sån jäkla tid.
Hon suckar. Tänk om hon haft ordentliga grejer. Va mycket enklare allt skulle bli då. Och så snabbt hon skulle bli klar.
Hon mumlar lite och torkar svetten ur pannan. Måste skaka på armen igen för att orka på nästa bräda. Sätter foten på, brädan glider undan och en stor sticka tränger in i hålfoten.
- Aj som fan! Så jävla onödigt, suckar hon.
När stickan är urpillad ser hon på sin "arbetsplats".
- Nä nu får det fanemej va nog!
Ivern har alltid varit större än tålamodet. Men nu får dumdristigheten ge vika. Hon står åter med foten på brädan och sågar förbrilt. Det är ett måste, men snart är det för sista gången.
Så där, ett par skruvar till bara.
- Tada!! Hon sträcker ut armarna i en gest som för att motta applåderna. Hon är stolt och nöjd. Leende läppar och stadig blick.
Brädan lägger hon nu på sina nya bockar. När sågen precis ska göra sitt första spår dyker grannen upp.
- Hallå där jänta, hälsar han glatt. Jag rensar min bod och hittade några tvingar som jag inte behöver. Vill du ha dom?
- Men åh, du är fantastisk! Tack gärna!
- Äsch! Han sänker förläget blicken. Det blir fint, mumlar han när han vänder och går hem.

En stund senare sitter hon med ett stort glas vatten i sin färdiga pergola.
- Tänk att en sågbock och en tving kan göra sån stor skillnad.