Något osynligt

"Jesus finns fast han inte syns, det är sant, ja det är verkligen sant. Jesus finns fast han inte syns ja det är sant."
Barnkören sjunger av full hals framme vid altaret. Tonerna studsar mellan tegelväggarna och det kalla stengolvet. I stolsraderna sitter stolta föräldrar på blå stoppning. De ler mot varandra och vet att alla tycker sitt eget barn är sötast. De gamla får en tår i ögat och förundras över den vackra barnatron.
Albin är 5 år och hans pappa är pastor i kyrkan. Han tycker om att sjunga men bryr sig inte om vad sångerna handlar om. Det är melodin som räknas, enligt Albin, inte texten.
Valet att tro eller inte tro på det osynliga finns inte. Jesus finns, punkt slut! Vid det här tillfället i kyrkan funderar inte Albin något närmare på sin tro. För tror det gör han. Det har dom sagt att man ska göra, så Albin gör det.
Men 28 år senare sitter han, som en vuxen man med begynnande flint, och tittar på kort från barnkörens konsert den där dagen. Han kliar sig i det rödlätta skägget och undrar: Varför sa ingen att det finns andra vägar att gå?