Hoppas

Att hoppas eller att tro.
Hopp. Tro. Tillit.
Jag hoppas Gud finns.
Jag tror att Gud finns.
Jag har tillit till att Gud finns.
Är det bara ord med olika kraft?
Jag har trott så starkt att jag vetat.
Jag vet att Gud finns.
Jag hoppas jag aldrig tror så starkt igen.

Pynta

På min köksdörr hänger ett ensamt pepparkakshjärta. Vackert glaserat.
Hos er hänger det sex. I köksfönstret.
Ni två små, valde vilket jag skulle ha.
Med hjärtat, av kött och blod, fyllt av kärlek låter jag det hänga.
Vill äta upp det. Men inte riktigt än.

Vända

Jag vänder blad. En ny ren sida, redo att ta emot mina kråkfötter. Öppen för förslag. Hindrar inget. Måste skriva ner tankarna som farit runt i huvudet halva natten. Få dom i ordning och ur mitt system så jag kan få sova. Jag har skruvat mig i sängen i timmar. Bytt från sida till sida. Värmt upp täcket med min heta kropp. Slängt runt det för att få den svala sidan neråt.
Nu ligger jag på mage med kudden under bröstet och blocket framför mig. Blundar för att lättare hitta fram till tankarna. Håller visst pennan upp och ner, märker jag när första ordet ska sättas på pränt. Som en drillpinne får jag den åt rätt håll. Skakar igång den och börjar skriva.

-Jag älskar verkligen soundet av en LP skiva, säger hon.
Han bryr sig inte om henne. Inser att han han tröjan ut och in. Drar av sig den så sömmarna hamnar inåt.
-Kan du byta till B sidan, säger hon mer som en order än en fråga.
Han lyder. Som vanligt.
Hon ser drömskt in i den tända brasan. Men så vrider hon sig om, 180 grader. Ser på klockan och utbriste:
- Men Gud, vi måste ju åka!
Han rör sig långsamt mot ytterdörren med henne hack i häl.
-Halt! Helt om! Kyss mig först!
Han gör som han blivit tillsagd utan att röra en min. Så går det ut till bilen. Hon behöver inte säga att det är han som ska köra. Det vet han. Hon filar naglarna och han kör ut från uppfarten. När hon ser upp skriker hon gällt:
- Men du ditt pucko!! Vi ska ju åt andra hållet. Att man måste hålla koll på allt. Jaha, nu får du köra ett varv i rondellen. Eller sväng in här. Äh, va fan! Gör som du vill, bara vi kommer tillbaka.
Han undrar stilla om livet kan se annorlunda ut. Rattar runt och kör rätt väg.

Plötsligt slås jag av tröttheten. Skriver ytterligare en rad:
Gestalta ordet vända, utan att använda det..
Så lägger jag bort block och penna. Rullar runt till sida och somnar.

Tvinga

Svetten rinner utmed ryggen på henne. Mjölksyran blir mer och mer påtaglig i armen. Hon måste lägga ner sågen och skaka loss kroppen. Hon tittar på sin minst sagt naturliga snickarplats. De två stenarna utanför stugan agerar sågbockar. En fot på brädan håller den hyfsat på plats. Fogsvansen funkar, men det tar sån jäkla tid.
Hon suckar. Tänk om hon haft ordentliga grejer. Va mycket enklare allt skulle bli då. Och så snabbt hon skulle bli klar.
Hon mumlar lite och torkar svetten ur pannan. Måste skaka på armen igen för att orka på nästa bräda. Sätter foten på, brädan glider undan och en stor sticka tränger in i hålfoten.
- Aj som fan! Så jävla onödigt, suckar hon.
När stickan är urpillad ser hon på sin "arbetsplats".
- Nä nu får det fanemej va nog!
Ivern har alltid varit större än tålamodet. Men nu får dumdristigheten ge vika. Hon står åter med foten på brädan och sågar förbrilt. Det är ett måste, men snart är det för sista gången.
Så där, ett par skruvar till bara.
- Tada!! Hon sträcker ut armarna i en gest som för att motta applåderna. Hon är stolt och nöjd. Leende läppar och stadig blick.
Brädan lägger hon nu på sina nya bockar. När sågen precis ska göra sitt första spår dyker grannen upp.
- Hallå där jänta, hälsar han glatt. Jag rensar min bod och hittade några tvingar som jag inte behöver. Vill du ha dom?
- Men åh, du är fantastisk! Tack gärna!
- Äsch! Han sänker förläget blicken. Det blir fint, mumlar han när han vänder och går hem.

En stund senare sitter hon med ett stort glas vatten i sin färdiga pergola.
- Tänk att en sågbock och en tving kan göra sån stor skillnad.

Flyga

Kullerstenarna ligger sida vid sida. Dom följer gatornas upp och nedgångar. Svänger och kränger. Varje fot hittar smidigt sitt fäste. De ruinliknande stenväggarna reser sig upp mot den mörka natthimlen. Staden ligger tyst. Mina fotsteg ekar mellan väggarna. Det låter som någon följer efter. Men jag har lärt mig att det bara är inbillning. Den här kvällen är dock inte som andra. En kyla breder ut sig. Oron dimper ner som en klump i magen. Jag ökar automatiskt hastigheten på stegen. För plötsligt bara vet jag. Jag är inte ensam. Det hörs mer än ett eko av steg. Gatlyktan gör min skugga lång. Och mot väggen syns tydligt skuggan från en kniv. Den blir enorm. Hjärtat slår dubbla slag. Hårt. Snabbt. Reptilhjärnan får mina fötter att accelerera. Jag springer genom gränderna. Svänger höger. Svänger vänster. Jag hittar en öppen dörr. Kastar mig in och lyckas stänga den tunga trädörren bakom mig. Jag flyr uppför trappor. Två steg i taget. Drar mig upp sista biten med hjälp av ledstången. Rusar genom korridorer. Huset är tomt. Har nog varit obebott länge.
Så befinner jag mig i ett tornrum. Jag kommer inte längre. Stänger dörren. Går fram till ett oglasat fönster. Försöker lugna ner andningen för att kunna lyssna. Och för att inte höras. Det är tyst. Har jag lyckats skaka mig av honom?
Svetten rinner nerför pannan och in i ögat. Det är rått i rummet då kvällsluften drar igenom. Väggarnaär kala. Men min kropp pulserar värme. Det ångar om min andedräkt.
Jag hinner inte bli lugn innan det hörs ett svagt gnissel från dörren. Blixtsnabbt kliver jag upp i fönstret och kastar mig ut. Det är långt till marken. Fallet lindras av en stor buske. Men trots det landar jag på rygg och tappar andan. Det finns ingen tid. Kroppen måste lyda. Jag reser på mig och springer igen utan att känna efter om kroppen är hel.
Kyrkan blir mitt mål. Där kanske det finns någon som kan hjälpa.
Nu är det bara backen bakom knuten kvar. Jag svänger runt hörnet men tvärstannar. Nerför gatan rinner blod. Stenarna är täckt av mörkt stillaflytande blod. Jag förstår inte vad som hänt men fortsätter flykten mot stadsmuren istället. Jag har ingen plan längre. Springer bara så fort lungorna förmår. En isande tanke slår mig. "Det är bara jag kvar".
Vid porten i stadsmuren står han och väntar på mig. Den mörka mannen med kniven i handen. Redo att göra slut på den sista levande varelsen.
Paniken griper tag i mig så hårt att jag inte kan röra mig. Jag skriker av full kraft. Men det hörs bara ett hest väsande. Han kommer mot mig och utan att tänka börjar jag vifta med armarna. Han stannar till och tittar förvånat på mig. Jag tar stora tag som vore jag en örn. De enorma osynliga vingarna bär och lyfter mig sakta upp. Över staden blickar jag ut. Ser slätter och skog. Svävar fram. Tar nya tag när jag sjunkit närmare marken. Här är jag fri.
Jag vet inte var mannen tog vägen. Vet inte varför han dör upp över huvud taget. Vet inte vad blodet betyder. Jakten. Flykten. Men jag vet att jag kan flyga i mina drömmar. När inget annat hjälper, flyger jag.

Saknad

Kvällen är sen. Har övergått i natt. Min trofasta trognaste snarkar under stolen jag sitter i.
Vill inte ge efter. För tröttheten. För känslan. För tiden.
Känslan av tomhet och ensamhet har övergått i smygande ångest. Är det även ilska som anas? Är det i grunden avund? Sorg? Längtan är tydlig.
Hitta mig! Mitt hjärta ropar.
Det svider, river. Tilliten får stryk av tvivlet.
Hyasintens doft når mig. Vill inge hopp. Lättnad för en sekund men den djupa sucken tar mig tillbaka.
Kärlekstörsten gör mig galen.
Kyss mina ögon. Ge mig din hand. Var finns du? Du som trånar såsom jag. Gråter såsom jag.
Jag är här min älskade! Kom till mig. Jag väntar dig. Du får alltid vara min om jag får vara din.
Jag vet att du längtar.
Jag vill tro att det finns för oss. Vill våga ge drömmen en chans. Kanske får vi dela våra liv. Resten av våra liv.
Kanske existerar sagan.
Kanske...

Smittsamt

Tåget skakar fram. Vi sitter i djurvagnen. Jag och lillgrisen. Ja alltså, han är ingen riktig gris. Han är min hund. Men hans svans är hoprullad som en knorr. Så smeknamnet föll sig naturligt. Proceduren av att hälsa på de andra hundarna är avklarad och grisen har lagt sig till ro. Jag slumrar lite då jag hör kvinnan på andra sidan gången fnissa för sig själv. Nyfikenheten växer när hon fortsätter. Jag sneglar på henne och ser att hon läser en bok. Vad är det för bok som är så rolig? Jag kan bara se att den heter något med "Hund". Passande just i den här vagnen tänker jag.
Det kommer flera fniss och även små korta skratt under resan. Kvinnan ser aldrig upp från sin bok, men resten av passagerarna har funnit varandra i en tyst kommunikation. Vi ler.
Jag märker att mitt leende övergår till ett bubbel i bröstet. Det börjar pirra nere i magen. Trots att jag inte har en aning om vad kvinnan läser om har jag smittats av hennes fnissningar. En glädje sprider sig i hela kroppen. Energin i vagnen är varm och sprittande. Jag blundar och försöker tysta ner det kraftfulla skrattet som försöker smita ut. Men ju mer jag håller emot desto mer pyser det. Till slut går det inte längre. Jag brister ut i ett rungande gapskratt som är omöjligt att stoppa. Sekunden efter faller alla andra i vagnen in i skrattet. Tårar rinner. Det kippas efter andan. Ansikten blir blossande röda. Temperaturen stiger.
Plötsligt har vi nått vår destination. Skrattet har fått sitt utlopp och går med på att vila i ett leende igen.
När jag kliver av tittar jag på kvinnan, som ska fortsätta sin resa. Hon sitter fortfarande djupt försjunken i sin bok med leendet på läpparna. Ovetandes om vad hon nyss startat.
Framme hos far ser jag en nyinköpt bok. Det är den som kvinnan läste.
-Åh, har du den där roliga hundboken, utbrister jag.
- Hundbok, säger far frågande, nej den här heter "Hundraåringen som klev ut genom förnstret och försvann"

Bravad

Galaxernas galax Pjilk lystes upp av ett genomträngande oper. Plutoneserna var i stånd att för evigt lösa den oställda gåtan. Marsianerna hade varit nära många gånger men tidsåldrarna svek.
Nu skälvde alla universum i sina grundvalar. Allt liv förtröstade på svaret. Denna limrition. Detta nikru.
Den mest framstående plutonesen, Mishgru, hade vigt sitt livsväsen till den stora lösningen. Hen var rödare än vanligt av iver. Skallformens hjärtlika pulser utstrålade frit. Det var nära nu. Mishgrus förtroendevalda hjäpte till att koppla ihop de kompatibla diodlismorna. Det bildade en enhetlig krilt. Mishgru fällde ihop sin varelse och flimmrade in i krilten. På en bråkdel av oöverskådlig tidsera, förpassades självet till samma-heten.
En enhetlig markad av fyrverkerier fyllde dem. Det skulle lyckas! Så hörs Mishgru genom dånet. Den fruktade koden.
-Huston,we got a problem.
Hen fortsätter på Plutonesiska: klilla jurt derta muj. Madr klost hyd bretklast ib.
Det sätter fart på varenda en som befinner sig utanför krilten. Den primära kloppen har furtat. Man måste fortare än fortast smera ihop det trasiga gramisterna innan diodlismorna exprattar. Varelserna flyter fram i ett samspel som förenade energimoln. Det utbyts endast ett fåtal läten.
-Hybroklum drit?
-Vantras medori sumidek ol.
Smeringen är utförd. Mishgru beordrar teletation.
En stillhet och ett perfekt mönsterering utbreder sig.
En vetskap om framgång.
Mishgru och hens förtroendevalda lyckades!
Varje existens i himlarymderna meddelas svaret. Allas livgivande numder är åter i kledpo!

Släpa

För många herrans år sen kom han till mig. Min finaste vän. En stor grå elefant. Svarta varma ögon. Snabel lång som en halsduk. Öron så stora att jag kunde försvinna i dom. Han var av plysh. Pelle. Herr Fant. Pelle Fant.
Jag fick honom av morfar när jag föddes. Pelle satt alltid i min säng. Höll mig sällskap. Tröstade och vakade över mig. Han var min första! Ingen annan skulle någonsinn kunna ta hans plats eller ersätta honom.
När jag växte upp var han alltid vid min sida. Jag gick ingenstans utan honom. Mamma hade tröttnat på att släpa med sig Pelle överallt. Men jag såg till att han kom med. Folk brukade skratta när de såg mig komma tultande med Pelle släpande efter mig. Jag var nu 2 år och äntligen lika hög som min vän. Snart skulle jag kunna bära honom.

Jag sitter i min gungstol. Håret har grånat. Min älskade hustru har gått bort. Sorgen är påtaglig. Men jag är inte ensam. På hyllan sitter min trogna vän. En sliten gammal elefant.
Det är åter Herr Fant och Jag.