Friday, November 18, 2011

Straff

Han har egen nyckel just för tillfällen som detta. När han öppnar dörren slår en tjock stilla luft mot honom. Lägenheten där hon bor vägrar släppa taget om sin egen inbitna lukt. Men idag blandas den med lukten av hennes sjukdom. Varm svettig kropp och kön. Antagligen mycket gammal disk också.
Han ser in i den lilla ettan. Hon ligger, som så många gånger tidigare, som ett litet knyte i sin säng. Han bryr sig inte om att hälsa. Hon vet att han kommit och han vet att hon inte kommer svara. Stora kliv krävs för att ta sig över bråten. Allt är skitigt. Han skulle lika gärna kunna kliva på det. Men av respekt för det friska kliver han över.
Innan han slår sig ner bredvid henne ställer han upp balkongdörren på vid gavel. Frisk luft sveper in. Påminner om verkligheten där ute. Hon uppskattar det även om hon inte förmår säga något.
Lätt stryker han henne över håret. Platt, livlöst, fett hår. Han försöker dölja den djupa sucken. Vet att hon inte rår på sig själv. Men hon hör.
Den kväljande lukten från köket sticker i hans näsa trots den öppna balkongdörren. Han vet att det inte går att få in henne i duschen. Inte i det här läget. Men disken kan han i alla fall ordna.
Köket är överbelamrat. Möglig disk, tomma förpackningar, en mängd urdruckna mellanölsburkar. Det sistnämnda är det enda hon brukar få i sig. Plus glass. Blåvits 2 liters gammaldags vanilj.
Han rensar, slänger, röjer och diskar. Det tar tid men slutligen anas kökets forna glans.
När han åter sitter vid hennes sida rinner tårarna sakta nerför hennes kinder. Ögon fulla av brinnande tomhet.
Han vet att tårarna betyder Tack!

2 comments:

  1. "Straff"? Du skriver så bra. Dock gillar jag inte "forna glans".

    ReplyDelete
  2. Tack!
    Tänkte: att ha drabbats av sjukdom som "straff" eller tvingas ta hand om, kan kännas som ett straff. Men det kom inte med men jag kände att jag ändå ville ha texten som den blev...

    ReplyDelete