Det står två kvinnor i en butik. De tittar på strumpor. Vänder och vrider. Kanske är de från Irak. Skylten med priset verkar obegriplig. Jag lägger inte märke till dem förens den ena söker min ögonkontakt.
-Vilket är pris? säger hon och håller upp ett paket strumpor.
Jag går dit. Ser skylten: Ta 3 betala för 2.
-En kostar 49, säger jag, men tar du 3 betalar du bara för 2.
Kvinnorna ser frågande på mig.
-Alltså, du får en på köpet. Istället för att betala typ 150 för tre, betalar du ungefär 100. För alla tre.
Jag märker hur jag talar onödigt långsamt och övertydligt. Höjer rösten.Tar dessutom till fingrar och strumppaket för att förklara.
-Ta tre betala två. Dom här två paketen. 100 kronor. Det här paketet. Gratis. På köpet. Inte 150. Bara 100. Men bara ett 49. Varje paket har två par strumpor. 6 strumpor för 100 kronor. Två extra. Bra pris.
Kvinnorna nickar. Ler. Tackar.
Jag går därifrån. Suckar. Hade dom förstått? Kanske, kanske inte. Men ett är säkert, någon pedagog blir det då aldrig av mig...
No comments:
Post a Comment