Röj och rensa

Den lilla boden på landet är full av saker. Ingen har rensat den sedan farfar gick bort för mer än 15 år sen. Men nu har hon bestämt sig för att det är dags. Det stuvade förrådet ska åter få bli vad det var ämnat att vara. En fullt fungerande liten snickarbod.
Svetten har fått håret att klibba fast i nacken och glasögonen har glidit ner på näsryggen. Hon har slutat bry sig om att skjuta upp dom på plats eftersom dom envisas med att åka ner lika snabbt igen. Dessutom har kreativiteten drabbat henne och händerna är fullt sysselsatta att skapa. Därför ser hon nu ut som en gammal sträng skolfröken med glasögonen långt ner på näsan när hon fäster ihop gamla spikband till olika stora cirklar. Hon fäster najtråd och snart växer en kristallkroneliknande form fram. Hon synar sitt hantverk. Ser sig sen om i myllret av saker. Kliver över lådor och skjuter undan andra för att ta sig fram till lådhurtsen som står längst in i boden. I andra lådan uppifrån, den som kärvar, hittar hon en plastpåse. Den är från tiden innan Åhléns fanns. Eller då Åhléns hette Tempo. Hon vet inte vilket. I påsen ligger mormors silverbestick. Eller nysilver kanske. Hon vet inte vilket den här gången heller. Men hon vet direkt att dom nu kommer få komma till användning igen. 
Hon böjer och borrar. Placerar ut och ändrar om innan hon känner sig nöjd. Knivar och gafflar har fått nytt liv som prismor och skedarna är nu ljushållare.
Hon kliver ner från trappstegen, tar tre steg bakåt och blickar upp. Placeringen i taket på verandan blev bättre än hon föreställt sig.
Rensningen i boden får vänta lite till.

Något osynligt

"Jesus finns fast han inte syns, det är sant, ja det är verkligen sant. Jesus finns fast han inte syns ja det är sant."
Barnkören sjunger av full hals framme vid altaret. Tonerna studsar mellan tegelväggarna och det kalla stengolvet. I stolsraderna sitter stolta föräldrar på blå stoppning. De ler mot varandra och vet att alla tycker sitt eget barn är sötast. De gamla får en tår i ögat och förundras över den vackra barnatron.
Albin är 5 år och hans pappa är pastor i kyrkan. Han tycker om att sjunga men bryr sig inte om vad sångerna handlar om. Det är melodin som räknas, enligt Albin, inte texten.
Valet att tro eller inte tro på det osynliga finns inte. Jesus finns, punkt slut! Vid det här tillfället i kyrkan funderar inte Albin något närmare på sin tro. För tror det gör han. Det har dom sagt att man ska göra, så Albin gör det.
Men 28 år senare sitter han, som en vuxen man med begynnande flint, och tittar på kort från barnkörens konsert den där dagen. Han kliar sig i det rödlätta skägget och undrar: Varför sa ingen att det finns andra vägar att gå?

Krabat

Tja!
Jag heter Krabi och är krabba. Skulle säga att jag är i mina bästa år. Snyggt smäckert skal, stora imponerande klor. Kan inte bli bättre!
Varje kväll hänger jag och polarna nere på club seaside. Det är där alla slinkiga havskräftor håller till. Deras långa stjärtar är helt outstanding! När dom små läckerbitarna svassar in i stim blir vi grabbar helt sjövilda.
Igår gick vi bananas! Öh nä, nu ska jag inte snacka landkrabbska. Jag menar så klart inte bananas utan seacucumbers.
Caroline är ny i viken och så galet korallvacker. Rundare ögon har jag aldrig sett. Och färgen på hennes skal ska vi inte ens prata om!
Jag sneddade fram till henne, nöp henne lite i klon och sa:
-Tjena spättan! Står du här och remouladsås.
Vi fick sån grym kontakt. Har aldrig upplevt sån kemi tidigare, trots att jag gängat en elektriks ål på en mycket blöt fest en gång. Asså, det här var magiskt!
Men mitt i trevligheterna dyker Laban Lobster upp.
-Åhå ser man på. En liten krabat som tror han fått min fjälla på kroken, säger han överlägser och lägger ett ben runt Caroline.
- Äh ge dig Laban! Jag har ju sagt att jag inte gillar din översittarstil. Caroline vrider sig ur hans grepp och ställer sig på min sida.
- Gälar också! Menar du att du väljer ett bottennapp före mig, skriker han ursinnigt.
Vi lämnar Laban och slår oss ner. Tar varsin breezer.
Efter flera timmar lämnar vi seaside klo i klo. Jag kan skymta Laban stå och limma på en blek liten räka. Jag ler, tänk vilken fiskarlycka! Caroline är min egna delikatess!!

Hoppas

Att hoppas eller att tro.
Hopp. Tro. Tillit.
Jag hoppas Gud finns.
Jag tror att Gud finns.
Jag har tillit till att Gud finns.
Är det bara ord med olika kraft?
Jag har trott så starkt att jag vetat.
Jag vet att Gud finns.
Jag hoppas jag aldrig tror så starkt igen.

Pynta

På min köksdörr hänger ett ensamt pepparkakshjärta. Vackert glaserat.
Hos er hänger det sex. I köksfönstret.
Ni två små, valde vilket jag skulle ha.
Med hjärtat, av kött och blod, fyllt av kärlek låter jag det hänga.
Vill äta upp det. Men inte riktigt än.

Vända

Jag vänder blad. En ny ren sida, redo att ta emot mina kråkfötter. Öppen för förslag. Hindrar inget. Måste skriva ner tankarna som farit runt i huvudet halva natten. Få dom i ordning och ur mitt system så jag kan få sova. Jag har skruvat mig i sängen i timmar. Bytt från sida till sida. Värmt upp täcket med min heta kropp. Slängt runt det för att få den svala sidan neråt.
Nu ligger jag på mage med kudden under bröstet och blocket framför mig. Blundar för att lättare hitta fram till tankarna. Håller visst pennan upp och ner, märker jag när första ordet ska sättas på pränt. Som en drillpinne får jag den åt rätt håll. Skakar igång den och börjar skriva.

-Jag älskar verkligen soundet av en LP skiva, säger hon.
Han bryr sig inte om henne. Inser att han han tröjan ut och in. Drar av sig den så sömmarna hamnar inåt.
-Kan du byta till B sidan, säger hon mer som en order än en fråga.
Han lyder. Som vanligt.
Hon ser drömskt in i den tända brasan. Men så vrider hon sig om, 180 grader. Ser på klockan och utbriste:
- Men Gud, vi måste ju åka!
Han rör sig långsamt mot ytterdörren med henne hack i häl.
-Halt! Helt om! Kyss mig först!
Han gör som han blivit tillsagd utan att röra en min. Så går det ut till bilen. Hon behöver inte säga att det är han som ska köra. Det vet han. Hon filar naglarna och han kör ut från uppfarten. När hon ser upp skriker hon gällt:
- Men du ditt pucko!! Vi ska ju åt andra hållet. Att man måste hålla koll på allt. Jaha, nu får du köra ett varv i rondellen. Eller sväng in här. Äh, va fan! Gör som du vill, bara vi kommer tillbaka.
Han undrar stilla om livet kan se annorlunda ut. Rattar runt och kör rätt väg.

Plötsligt slås jag av tröttheten. Skriver ytterligare en rad:
Gestalta ordet vända, utan att använda det..
Så lägger jag bort block och penna. Rullar runt till sida och somnar.

Tvinga

Svetten rinner utmed ryggen på henne. Mjölksyran blir mer och mer påtaglig i armen. Hon måste lägga ner sågen och skaka loss kroppen. Hon tittar på sin minst sagt naturliga snickarplats. De två stenarna utanför stugan agerar sågbockar. En fot på brädan håller den hyfsat på plats. Fogsvansen funkar, men det tar sån jäkla tid.
Hon suckar. Tänk om hon haft ordentliga grejer. Va mycket enklare allt skulle bli då. Och så snabbt hon skulle bli klar.
Hon mumlar lite och torkar svetten ur pannan. Måste skaka på armen igen för att orka på nästa bräda. Sätter foten på, brädan glider undan och en stor sticka tränger in i hålfoten.
- Aj som fan! Så jävla onödigt, suckar hon.
När stickan är urpillad ser hon på sin "arbetsplats".
- Nä nu får det fanemej va nog!
Ivern har alltid varit större än tålamodet. Men nu får dumdristigheten ge vika. Hon står åter med foten på brädan och sågar förbrilt. Det är ett måste, men snart är det för sista gången.
Så där, ett par skruvar till bara.
- Tada!! Hon sträcker ut armarna i en gest som för att motta applåderna. Hon är stolt och nöjd. Leende läppar och stadig blick.
Brädan lägger hon nu på sina nya bockar. När sågen precis ska göra sitt första spår dyker grannen upp.
- Hallå där jänta, hälsar han glatt. Jag rensar min bod och hittade några tvingar som jag inte behöver. Vill du ha dom?
- Men åh, du är fantastisk! Tack gärna!
- Äsch! Han sänker förläget blicken. Det blir fint, mumlar han när han vänder och går hem.

En stund senare sitter hon med ett stort glas vatten i sin färdiga pergola.
- Tänk att en sågbock och en tving kan göra sån stor skillnad.