Det står två kvinnor i en butik. De tittar på strumpor. Vänder och vrider. Kanske är de från Irak. Skylten med priset verkar obegriplig. Jag lägger inte märke till dem förens den ena söker min ögonkontakt.
-Vilket är pris? säger hon och håller upp ett paket strumpor.
Jag går dit. Ser skylten: Ta 3 betala för 2.
-En kostar 49, säger jag, men tar du 3 betalar du bara för 2.
Kvinnorna ser frågande på mig.
-Alltså, du får en på köpet. Istället för att betala typ 150 för tre, betalar du ungefär 100. För alla tre.
Jag märker hur jag talar onödigt långsamt och övertydligt. Höjer rösten.Tar dessutom till fingrar och strumppaket för att förklara.
-Ta tre betala två. Dom här två paketen. 100 kronor. Det här paketet. Gratis. På köpet. Inte 150. Bara 100. Men bara ett 49. Varje paket har två par strumpor. 6 strumpor för 100 kronor. Två extra. Bra pris.
Kvinnorna nickar. Ler. Tackar.
Jag går därifrån. Suckar. Hade dom förstått? Kanske, kanske inte. Men ett är säkert, någon pedagog blir det då aldrig av mig...
Tuesday, November 8, 2011
Fars dag
Min Pappa
Jag älskar min pappa.
Min pappa föddes för länge sen. Farmor var med. Året var 1951. 24 augusti var en fredag. Det sägs att han var stor och stark redan då. Det året kostade en liter mjölk 34öre och även Phil Collins kom till världen.
Om min pappa vore en seriefigur skulle han självklart vara björnen Baloo. Han kan ta i hårdare än han tänkt, men menar inget illa. Jag har varit rädd för min pappa. Men inte längre. Idag är vi jämlika. Min pappa gör så gott han kan. Precis som jag. Precis som alla andra.Min pappa har fel och brister. Precis som alla pappor. Jag kunde inte fått en bättre pappa.
Jag älskar min pappa.
Min pappa är varm och kramgo. Han är glad och sorgsen. Min pappa är djup och långgrund. Min pappa är en fantastisk människa, livet till trots. Eller tack vare….Min pappa är en tänkande varelse. Han är en omtänksam själ. Min pappas väsen är godhet. Han är bättre än vad han förstår.
Jag älskar min pappa.
Min pappa är en kämpe. Min pappa är ett stöd. Min pappa har en inneboende urkraft. Ibland är jag orolig för min pappa, för han är också svag.Min pappa är älskad av många och älskar tillbaka.Jag delar min pappa med andra.
Min pappa är bror. Min pappa är son. Min pappa är make. Min pappa är morfar. Min pappa är vän. Min pappa är kollega. Min pappa är Lennart. Min pappa är min systers pappa. Min pappa är min pappa.
Han räcker till i sin otillräcklighet.
Min pappa är grym!
Jag älskar min pappa.
Pappa, jag älskar dig!
Jag älskar min pappa.
Min pappa föddes för länge sen. Farmor var med. Året var 1951. 24 augusti var en fredag. Det sägs att han var stor och stark redan då. Det året kostade en liter mjölk 34öre och även Phil Collins kom till världen.
Om min pappa vore en seriefigur skulle han självklart vara björnen Baloo. Han kan ta i hårdare än han tänkt, men menar inget illa. Jag har varit rädd för min pappa. Men inte längre. Idag är vi jämlika. Min pappa gör så gott han kan. Precis som jag. Precis som alla andra.Min pappa har fel och brister. Precis som alla pappor. Jag kunde inte fått en bättre pappa.
Jag älskar min pappa.
Min pappa är varm och kramgo. Han är glad och sorgsen. Min pappa är djup och långgrund. Min pappa är en fantastisk människa, livet till trots. Eller tack vare….Min pappa är en tänkande varelse. Han är en omtänksam själ. Min pappas väsen är godhet. Han är bättre än vad han förstår.
Jag älskar min pappa.
Min pappa är en kämpe. Min pappa är ett stöd. Min pappa har en inneboende urkraft. Ibland är jag orolig för min pappa, för han är också svag.Min pappa är älskad av många och älskar tillbaka.Jag delar min pappa med andra.
Min pappa är bror. Min pappa är son. Min pappa är make. Min pappa är morfar. Min pappa är vän. Min pappa är kollega. Min pappa är Lennart. Min pappa är min systers pappa. Min pappa är min pappa.
Han räcker till i sin otillräcklighet.
Min pappa är grym!
Jag älskar min pappa.
Pappa, jag älskar dig!
Monday, November 7, 2011
Beställa
Det är ett trevligt sorl i restaurangen. Tapas, läsk, vin, vitlöksbröd. Bordet dignar av läckerheter. Vi är många. En födelsedag firas. De spansktalande gästerna sneglar lite åt vårt håll. På utlänningarna. Ett glas slår i golvet, går sönder. Ljudet känns hemtrevligt i den här miljön.
Vi pratar och skrattar. Ibland alla på samma gång. Ibland bara några på hörnet. Glasen höjs. Skålar utbringas. Räkorna skvätter. Barnen har fått precis det dom vill ha och hur mycket läsk som helst. Några är sockerstinna, rusar runt och flamsar. Två har somnat omlott på en bänk. Det är nästan så vi passar in. Men bara nästan. Språker avslöjar oss.
Min systerdotter står ensam vid ett glasskåp och beundrar innehållet. En av våra kypare ser till att vi har allt vi behöver. Börjar duka av för att få plats med kaffe och avec. Han stannar till vid skåpet och säger något på spanska till min systerdotter. Hon är fem och förstår naturligtvis inte vad han säger.
-Jag bara kollar, säger hon och drar fingret utmed glaset.
Han går ut och hon sätter sig hos sin mamma.
Ögonblicket efter kommer han ut med en Coca-cola och ställer den vid flickan. Alla vuxna ser förvånade ut.
- Gumman har du beställt en till dricka? frågar mamman.
-Nä, jag sa bara att jag kolla.
Vi pratar och skrattar. Ibland alla på samma gång. Ibland bara några på hörnet. Glasen höjs. Skålar utbringas. Räkorna skvätter. Barnen har fått precis det dom vill ha och hur mycket läsk som helst. Några är sockerstinna, rusar runt och flamsar. Två har somnat omlott på en bänk. Det är nästan så vi passar in. Men bara nästan. Språker avslöjar oss.
Min systerdotter står ensam vid ett glasskåp och beundrar innehållet. En av våra kypare ser till att vi har allt vi behöver. Börjar duka av för att få plats med kaffe och avec. Han stannar till vid skåpet och säger något på spanska till min systerdotter. Hon är fem och förstår naturligtvis inte vad han säger.
-Jag bara kollar, säger hon och drar fingret utmed glaset.
Han går ut och hon sätter sig hos sin mamma.
Ögonblicket efter kommer han ut med en Coca-cola och ställer den vid flickan. Alla vuxna ser förvånade ut.
- Gumman har du beställt en till dricka? frågar mamman.
-Nä, jag sa bara att jag kolla.
Sunday, November 6, 2011
Det som är för bra.
Min lilla lya rymmer inte många kvadrat. Men vi får plats. Det är allt som räknas. Varje centimeter vägg, golv, tak kan skvallra om vår lust och åtrå.
Du flyr hit. Bort från henne. Du tar din tillflykt till mig. Jag är lycklig.
Du kommer precis innanför dörren. Hinner knappt mötas.
Du är äldre än jag. Erfaren. Min tidigare så anorektiska sexualitet får fritt spelrum med dig. Min kropp skälver. Jag tar dig i min mun. Du stönar. Jag ler. Vi njuter.
Kläder sitter fortfarande kvar på våra heta kroppar. Jag fumlar med knapparna i blusen. Du sliter isär den. Jag skrattar. Tänker inte på att det är min favoritblus och att den nu måste lagas. Du är mitt allt. Min livskamrat. Mitt liv är Du! Vad är en blus i förhållande till detta?
Äntligen är våra kroppar nakna. Pulserar. Fönstret blir immigt. Du är hårdhänt. Jag är inte längre fuktig. Jag är blöt. Dina fingrar älskar med mig. Jag kan inte få nog! Allt annat är betydelselöst. Bara jag får ha det här med dig för alltid.
Du är hård. Måste snart gå. Mina bröst styvnar när du biter mig. Vill inte vara någon annanstans. Stanna tiden! Tiden stannar.
Du kommer igen. Nu i mig. Jag vet att jag får vänta på min tur. Men jag är lycklig. Jag får dig att komma. Du kommer hos mig. Inte hos henne. Det är vad du säger i alla fall.
Din blick är intensiv. Du lägger din hand över min mun. Jag är din. Du äger mig. Du får göra vad du vill med mig. Jag har gett mig till dig. Du stönar högt. Jag får ingen luft. Extasen närmar sig. Du sprutar på mig. Jag är kladdig. Du är omättlig.
Du går ner på mig. Nu, snart är det jag som ska få komma. Du ger mig order att samtidigt smeka dig. Jag lyder. Du gör mig lycklig. Vi kommer nästan samtidigt. Du vill ha mer.
Trodde aldrig att jag skulle få uppleva sådan passion. Att det ens existerade. Jag ger dig gärna ännu en resa. Bättre finns inte. För bra? Nej, bättre än bra. Och sant.
Du säger att du är sexmissbrukare. Håller om dig. Jag vill göra allt för dig!
Bara jag får fortsätta knulla dig.
Du flyr hit. Bort från henne. Du tar din tillflykt till mig. Jag är lycklig.
Du kommer precis innanför dörren. Hinner knappt mötas.
Du är äldre än jag. Erfaren. Min tidigare så anorektiska sexualitet får fritt spelrum med dig. Min kropp skälver. Jag tar dig i min mun. Du stönar. Jag ler. Vi njuter.
Kläder sitter fortfarande kvar på våra heta kroppar. Jag fumlar med knapparna i blusen. Du sliter isär den. Jag skrattar. Tänker inte på att det är min favoritblus och att den nu måste lagas. Du är mitt allt. Min livskamrat. Mitt liv är Du! Vad är en blus i förhållande till detta?
Äntligen är våra kroppar nakna. Pulserar. Fönstret blir immigt. Du är hårdhänt. Jag är inte längre fuktig. Jag är blöt. Dina fingrar älskar med mig. Jag kan inte få nog! Allt annat är betydelselöst. Bara jag får ha det här med dig för alltid.
Du är hård. Måste snart gå. Mina bröst styvnar när du biter mig. Vill inte vara någon annanstans. Stanna tiden! Tiden stannar.
Du kommer igen. Nu i mig. Jag vet att jag får vänta på min tur. Men jag är lycklig. Jag får dig att komma. Du kommer hos mig. Inte hos henne. Det är vad du säger i alla fall.
Din blick är intensiv. Du lägger din hand över min mun. Jag är din. Du äger mig. Du får göra vad du vill med mig. Jag har gett mig till dig. Du stönar högt. Jag får ingen luft. Extasen närmar sig. Du sprutar på mig. Jag är kladdig. Du är omättlig.
Du går ner på mig. Nu, snart är det jag som ska få komma. Du ger mig order att samtidigt smeka dig. Jag lyder. Du gör mig lycklig. Vi kommer nästan samtidigt. Du vill ha mer.
Trodde aldrig att jag skulle få uppleva sådan passion. Att det ens existerade. Jag ger dig gärna ännu en resa. Bättre finns inte. För bra? Nej, bättre än bra. Och sant.
Du säger att du är sexmissbrukare. Håller om dig. Jag vill göra allt för dig!
Bara jag får fortsätta knulla dig.
Det man klarar sig utan
Tårarna väller upp i Linas ögon. Ilskan stiger upp från magtrakten till huvudet. Kinderna blir röda. Öronen likaså.
-FAN! Jag hatar dig!!
Hon reser sig hastigt från bordet. Stolen välter men det bryr hon sig inte om.
-Men Lina, sluta! Gå in på ditt rum och lugna ner dig. Mammas röst är gäll. Den blir det när hon är nervös och osäker.
-Jag är redan på väg, kärringjävel!
Mamma sitter kvar med Linas iphone i handen.
Dörren slår igen efter Lina. Hallspegeln gungar av smällen, släpper från väggen och ger ifrån sig ett väldigt krash när den splittras mot klinkergolvet.
Lina slänger sig på sängen och låter tårarna rinna.
Mamma suckar. Tittar bort mot hallen och den trasiga spegeln. Fingrar utmed kanten på mobilen. "Gick jag för långt den här gången?" tänker hon. "Men det är ju bara en telefon, man klarar sig faktiskt utan." Skuldkänslorna smyger sig på. Hon reser sig. Går sakta bort och plockar upp spegelskärvorna. Det är fjärde gången.
Inne hos Lina rusar känslorna fortfarande. Hon har inget att distrahera dom med. Musik brukar vara det mest effektiva sättet men nu går inte det. Likaså är det med spel, facebook, sms, chat.
-Helvetesjävlaskit!!! Om hon tror att jag kommer stanna hemma bara för att hon straffar med att ta min iphone, tror hon fel!
Lina torkar tårarna. Öppnar fönstret och hoppar ut. Hennes rum ligger på markplan. Skorna och jackan är fortfarande på. Tur, för ciggen har hon alltid i innerfickan. Hon tänder en. Suger snabbt i sig den medans hon går bort mot centrum. Sätter sig på en bänk.Tänder en till. Ilskan dämpas.
-Tjo Lina! Mackan rullar upp bredvid henne. Varför svarar du inte? Jag har försökt få tag på dig.
-Morsan har tagit min iphone, fräser Lina.
-Vafan, driver du me mej? Va har du gjort den här gången? Måste va allvarligt.
-Äh inte särskilt. Men du vet hur morsan e.
-Shit asså! Det e ju för fan dödssynd på att sno ens mobil! Asså, överlever du Lina?
-Nä, jag typ dog!! E så jäla lack!!! Tänker hålla mig hemmifrån ett tag nu så hon lär sig!
Mamma knackar på Linas dörr.
-Linagumman, det är mat. Jag har gjort din älsklingskyckling.
Inget svar.
-Gumman, kom ut nu. Du får tillbaka din telefon. Hörrö. Du? Får jag komma in...? Mamma öppnar sakta dörren. Med ens inser hon att Lina inte är där. Gardinen fladdrar i det vidöppna fönstret.
Hon rusar till telefonen och slår Linas nummer. I hennes andra hand vibrerar Linas iphone och sjunger: ´vill du ligga me mej då...?´
-Åh nej!! Mamma lägger på och sjunker ner i soffan. Hon kan inte göra annat än att vänta. Denna ständiga väntan på att Lina ska behaga dyka upp.
Mamma är i upplösningstillstånd när Lina ragglar in på småtimmarna.
-LINA! Var har du varit?? Varför har du inte hört av dig. Jag har varit så orolig! Är du full igen också? Varför har du inte ringt?
-Ditt problem! Jag kan för fan inte ringa utan min iphone. Å vet du, från och med nu gör jag som jag vill. Du tog mitt liv, min iphone! Men vet du, jag klarade mig utan den! Gonatt!
På bordet står en orörd kyckling.
-FAN! Jag hatar dig!!
Hon reser sig hastigt från bordet. Stolen välter men det bryr hon sig inte om.
-Men Lina, sluta! Gå in på ditt rum och lugna ner dig. Mammas röst är gäll. Den blir det när hon är nervös och osäker.
-Jag är redan på väg, kärringjävel!
Mamma sitter kvar med Linas iphone i handen.
Dörren slår igen efter Lina. Hallspegeln gungar av smällen, släpper från väggen och ger ifrån sig ett väldigt krash när den splittras mot klinkergolvet.
Lina slänger sig på sängen och låter tårarna rinna.
Mamma suckar. Tittar bort mot hallen och den trasiga spegeln. Fingrar utmed kanten på mobilen. "Gick jag för långt den här gången?" tänker hon. "Men det är ju bara en telefon, man klarar sig faktiskt utan." Skuldkänslorna smyger sig på. Hon reser sig. Går sakta bort och plockar upp spegelskärvorna. Det är fjärde gången.
Inne hos Lina rusar känslorna fortfarande. Hon har inget att distrahera dom med. Musik brukar vara det mest effektiva sättet men nu går inte det. Likaså är det med spel, facebook, sms, chat.
-Helvetesjävlaskit!!! Om hon tror att jag kommer stanna hemma bara för att hon straffar med att ta min iphone, tror hon fel!
Lina torkar tårarna. Öppnar fönstret och hoppar ut. Hennes rum ligger på markplan. Skorna och jackan är fortfarande på. Tur, för ciggen har hon alltid i innerfickan. Hon tänder en. Suger snabbt i sig den medans hon går bort mot centrum. Sätter sig på en bänk.Tänder en till. Ilskan dämpas.
-Tjo Lina! Mackan rullar upp bredvid henne. Varför svarar du inte? Jag har försökt få tag på dig.
-Morsan har tagit min iphone, fräser Lina.
-Vafan, driver du me mej? Va har du gjort den här gången? Måste va allvarligt.
-Äh inte särskilt. Men du vet hur morsan e.
-Shit asså! Det e ju för fan dödssynd på att sno ens mobil! Asså, överlever du Lina?
-Nä, jag typ dog!! E så jäla lack!!! Tänker hålla mig hemmifrån ett tag nu så hon lär sig!
Mamma knackar på Linas dörr.
-Linagumman, det är mat. Jag har gjort din älsklingskyckling.
Inget svar.
-Gumman, kom ut nu. Du får tillbaka din telefon. Hörrö. Du? Får jag komma in...? Mamma öppnar sakta dörren. Med ens inser hon att Lina inte är där. Gardinen fladdrar i det vidöppna fönstret.
Hon rusar till telefonen och slår Linas nummer. I hennes andra hand vibrerar Linas iphone och sjunger: ´vill du ligga me mej då...?´
-Åh nej!! Mamma lägger på och sjunker ner i soffan. Hon kan inte göra annat än att vänta. Denna ständiga väntan på att Lina ska behaga dyka upp.
Mamma är i upplösningstillstånd när Lina ragglar in på småtimmarna.
-LINA! Var har du varit?? Varför har du inte hört av dig. Jag har varit så orolig! Är du full igen också? Varför har du inte ringt?
-Ditt problem! Jag kan för fan inte ringa utan min iphone. Å vet du, från och med nu gör jag som jag vill. Du tog mitt liv, min iphone! Men vet du, jag klarade mig utan den! Gonatt!
På bordet står en orörd kyckling.
Friday, November 4, 2011
Komma tillbaka
Dörren står på glänt. Jag ser en fågel där ute.Tror den kallas skata. Kan inte hindra inpulsen. På mindre än ett ögonblick är jag ute. Jag hör lillmattes gälla röst bakom mig.
-NEEEJ! Mamma Simba smet ut.
Fågeln och jag blir nog lika rädda av skriket. Fågeln lyfter. Jag tar min tillflykt till buskarna.
Matte, lillmatte och lillhusse stormar ut ur radhuset. Gamla minnen får min svans att bli tre gånger så tjock, hjärtat rusar vilt. Det är omöjligt att sitta kvar. Än mindre att gå dom tillmötes. Kroppen är smidig och snabb. Väldigt snabb.
När skräcken lagt sig märker jag att jag ligger bakom en sten i en skog. Jag känner inte igen mig. Det är tyst runt omkring. Jag jamar. Kanske kan dom höra mig. Men nej, det förblir tyst. Jag vågar inte flytta på mig. Adrenalinet har lämnat och tröttheten smyger sig på. Jag viker in tassarna och ger upp för sömnen.
När jag vaknar känner jag mig modig och beslutar mig för att leta mig hemåt. Trots att jag inte har en aning om hur jag hamnade just här igår, går det lätt. På något märkligt sätt är det som att något visar vägen. Jag funderar inte närmare på det utan trampar vidare.
Plötsligt hör jag mitt namn ropas. Jag blir glad och varm när jag känner igen mattes röst. Snart ser jag henne och hon ser mig. Hon tar några raska steg mot mitt håll och min autopilot slås på igen. Jag springer undan och gömmer mig.
Varför blir jag så rädd? Jag vet ju att matte inte kommer göra mig illa. Jag vill ju så gärna hem till värmen. Mitt nya hem är ju inte som det förra. Här är det ju tryggt att vara. Ändå kan jag inte styra över rädslan.
Jag håller mig tyst och stilla ett bra tag. Sen känner jag att det får vara nog. Jag smyger mig fram. Håller mig utmed husväggar och i buskar. Och så står det där framför mig. Mitt hem! Dörren till uteplatsen är öppen och jag kan promenera in. Matte får syn på mig.
-Ååå Simba! Vad jag har varit orolig! Välkommen hem! Här får du mat, du måste ju vara utsvulten.
Senare ligger jag i samma soffa som matte och njuter av värmen från en flisfilt. Tänk va skönt att vara hemma igen! Här ska jag bo för alltid!
-NEEEJ! Mamma Simba smet ut.
Fågeln och jag blir nog lika rädda av skriket. Fågeln lyfter. Jag tar min tillflykt till buskarna.
Matte, lillmatte och lillhusse stormar ut ur radhuset. Gamla minnen får min svans att bli tre gånger så tjock, hjärtat rusar vilt. Det är omöjligt att sitta kvar. Än mindre att gå dom tillmötes. Kroppen är smidig och snabb. Väldigt snabb.
När skräcken lagt sig märker jag att jag ligger bakom en sten i en skog. Jag känner inte igen mig. Det är tyst runt omkring. Jag jamar. Kanske kan dom höra mig. Men nej, det förblir tyst. Jag vågar inte flytta på mig. Adrenalinet har lämnat och tröttheten smyger sig på. Jag viker in tassarna och ger upp för sömnen.
När jag vaknar känner jag mig modig och beslutar mig för att leta mig hemåt. Trots att jag inte har en aning om hur jag hamnade just här igår, går det lätt. På något märkligt sätt är det som att något visar vägen. Jag funderar inte närmare på det utan trampar vidare.
Plötsligt hör jag mitt namn ropas. Jag blir glad och varm när jag känner igen mattes röst. Snart ser jag henne och hon ser mig. Hon tar några raska steg mot mitt håll och min autopilot slås på igen. Jag springer undan och gömmer mig.
Varför blir jag så rädd? Jag vet ju att matte inte kommer göra mig illa. Jag vill ju så gärna hem till värmen. Mitt nya hem är ju inte som det förra. Här är det ju tryggt att vara. Ändå kan jag inte styra över rädslan.
Jag håller mig tyst och stilla ett bra tag. Sen känner jag att det får vara nog. Jag smyger mig fram. Håller mig utmed husväggar och i buskar. Och så står det där framför mig. Mitt hem! Dörren till uteplatsen är öppen och jag kan promenera in. Matte får syn på mig.
-Ååå Simba! Vad jag har varit orolig! Välkommen hem! Här får du mat, du måste ju vara utsvulten.
Senare ligger jag i samma soffa som matte och njuter av värmen från en flisfilt. Tänk va skönt att vara hemma igen! Här ska jag bo för alltid!
Thursday, November 3, 2011
Äcklas
Arvid är sju år. Nova är det sötaste han har sett. Hon har blå ögon och är lika gammal. När Arvid tittar på Nova blir han glad. Det blir fullt av bus i hela kroppen. På rasten jagar Arvid Nova på lekplatsen vid skolan. Hon skrattar och skriker omvartannat. Hennes blonda hästsvans studsar när hon springer framför Arvid. Arvid blir varm i kroppen. Han hinner ikapp och puttar Nova så hon ramlar. Skrattet övergår i tårar och ilska. Nova skriker åt Arvid att försvinna när han försöker sopa bort sand från hennes byxor. Han mumlar ett skamset förlåt. Men det hittar inte fram till Nova. Flickorna skyndar dit och ger Arvid onda blickar när dom hjälper Nova upp på fötter och leder henne bort mot klassrummet.
Arvid undrar hur allt kan bli så fel. Dom hade ju så roligt. Han tycker ju så mycket om Nova.
Nästa rast söker sig Arvid bort från Nova. Han slår följe med Rickard och går bort mot skogsdungen. Dom ska gräva en grop. Kanske kan det vara bra att ha en grop. Om den inte skulle komma till användning har dom i alla fall fått gräva.
Matilda kommer förbi och blir nyfiken på var killarna håller på med. Hon ropar dit Nova. Arvid ser nervöst på när Nova kommer springandes mot dom. Hon verkar inte vara sur för knuffen längre för hon ler. Arvid slappnar av. Nova och Matilda beundrar gropen som blir djupare och djupare. Killarna blir ivrigare och ivrigare. Dom gräver fort och med stora spadtag. Arvid ser att Nova tittar på honom och ler. Han blir så där varm och full i tok igen. En daggmask inser plötsligt att det är livsfara på gång i marken och flyr dom hemska spadarna. Men Arvid ser den slemmiga masken, tar upp den och visar dom andra. Tjejerna fnittrar och säger samtidigt saker som urk, bläää, fyyy. Dom har svårt att stå still. Försöker gömma sig bakom varandra. Men fnissar fortfarande. Arvid kan inte hejda buset som rusar i honom. Han stoppar masken snabbt i munnen och med stolt blick sväljer han. Tjejernas beundrande blickar byts ut mot äckel på bråkdelen av en sekund. Och i stället för hejjarrop, som han förväntat sig, får han höra hur vidrig han är.
Rickard följer med tjejerna när dom springer bort till de andra klasskompisarna för att skrikande berätta vad Äckel-Arvid gjort.
Arvid sitter på en grästuva. Buspirret är borta, precis som Nova. Kvar är bara en snuskig mask i hans mage.
Arvid undrar hur allt kan bli så fel. Dom hade ju så roligt. Han tycker ju så mycket om Nova.
Nästa rast söker sig Arvid bort från Nova. Han slår följe med Rickard och går bort mot skogsdungen. Dom ska gräva en grop. Kanske kan det vara bra att ha en grop. Om den inte skulle komma till användning har dom i alla fall fått gräva.
Matilda kommer förbi och blir nyfiken på var killarna håller på med. Hon ropar dit Nova. Arvid ser nervöst på när Nova kommer springandes mot dom. Hon verkar inte vara sur för knuffen längre för hon ler. Arvid slappnar av. Nova och Matilda beundrar gropen som blir djupare och djupare. Killarna blir ivrigare och ivrigare. Dom gräver fort och med stora spadtag. Arvid ser att Nova tittar på honom och ler. Han blir så där varm och full i tok igen. En daggmask inser plötsligt att det är livsfara på gång i marken och flyr dom hemska spadarna. Men Arvid ser den slemmiga masken, tar upp den och visar dom andra. Tjejerna fnittrar och säger samtidigt saker som urk, bläää, fyyy. Dom har svårt att stå still. Försöker gömma sig bakom varandra. Men fnissar fortfarande. Arvid kan inte hejda buset som rusar i honom. Han stoppar masken snabbt i munnen och med stolt blick sväljer han. Tjejernas beundrande blickar byts ut mot äckel på bråkdelen av en sekund. Och i stället för hejjarrop, som han förväntat sig, får han höra hur vidrig han är.
Rickard följer med tjejerna när dom springer bort till de andra klasskompisarna för att skrikande berätta vad Äckel-Arvid gjort.
Arvid sitter på en grästuva. Buspirret är borta, precis som Nova. Kvar är bara en snuskig mask i hans mage.
Subscribe to:
Posts (Atom)