Ett äventyr

Nånstanns bland alla täcken, filtar och kuddar finns en liten flicka. Gräset kliar lite mot ryggen. Här är hon trygg. Det är ofarligt under alla lager. Hon är skyddad. Utanför håller monstret stenkoll på det lilla knytet där nere på den stora gräsmattan. Byltet rör sig någor ibland men så länge det inte sticker ut någon mumsig kroppsdel kan han inget göra.
Flickan öppnar en minimal springa mellan filtarna och sneglar försiktigt upp mot himmelen. Hon ser dom vita bulliga molnen och det blåa hålet. Det är tomt men hon vet att han håller sig gömd därinne.
Det finns bara hon och han. Spänningen är påtaglig och luften darrar inne i gömman.
Hon är full av leklust och glädje samtidigt som rädslan smyger sig på med full kraft. Hon tar en snabb koll på att det inte finns nån glipa där hon kan synas. Adrenalinet rusar igång när hon känner ett vinddrag mot foten. HJÄLP! Var det han?! Hon fryser fast.... Men inget händer.
Ännu en koll på hålet och hon kan konstatera att han har flyttat sitt tillhåll något. Men fortfarande kan hon inte se honom. Trots att han aldrig visat sig för henne så kan hon känna hans närvaro. Hon vet att han inte är snäll. Hon kommer förgöras om han får tag på henne. Men hon kommer aldrig ge upp!

-MAAAAT! ropar mamma samtidigt som hon ringer i koskällan.
JAAAA! svarar flickan och rusar upp mot stugan.
Hålet i molnen finns inte kvar.

Förmögenhet

Det nybyggda huset utstrålar lyx o flärd. Uppfarten är krattad. Gräsmattan har en perfektion som en golfgreen. Borta vid poolen står trädgårdsmästaren lutandes mot håven och samtalar med kocken. Dom stannar upp ett ögonblick när dom hör mina steg i gruset men återgår efter en snabb titt på mig.
Jag sneglat bort mot stallet och avunden reser sig i mig. Jag skäms över känslan och blicken faller ner på mina slitna och nu dammiga skor istället.
Innan jag hinner fram till den präktiga ytterdörren dyker en gammal sliten fras upp i min tanke: Jag jämför min insida med andras utsida.
Ett leende kommer över mina läppar och jag sträcker på mig.
Jag kan ju bara jämföra mig med mig själv och mina värderingar. Och utifrån det så är jag fantastiskt farmgångsrik och förmögen.
Inte trots att jag är jag, utan på grund av att jag är jag!!
Dessutom är min insida vacker idag!

Fumla

Pulsen stiger... Blodet rusar runt i kroppen... Andningen ökar... Hjärtat klappar hårdare...
Båda vill och händerna utforskar den nya kroppen. Kontakt med en ny varelse. Hetta!!
Namn viskas... Stön hörs mellan kyssarna.
Nafs i en öronsnibb. Rysningar... Leende läppar och kåta blickar byts.
Nej...Jo...Vill...Borde kanske inte... Måste!!!!!
Fingrarna söker sig ner. Fumlande knäpps knapparna i jeansen upp.
Längtan! Snart!
Ljuvligt!!!

Utlåtandet kastar Malin tillbaks till verkligheten som av en käftsmäll:
- Jag hade hoppats på mer av dig! Du har stor potensial, men det här kändes tråkigt och förutsägbart. Jag vill bli överraskad, lilla gumman. Gör om, gör rätt!

Malin markerar texten och trycker på delete.
Överkörd, sur och irriterad skriver hon istället:

Idyllen i bersån är slående!
Blommande syren som doftar påtagligt. Den vita utemöbeln i snirklad smide. De stora kaffekopparna med rosor har med tiden börjat gulna. Kopparkannan är tom vid det här laget men på kakfatet med två våningar ligget ett par ensamma torra kakor kvar. Gräset är inte klippt på ett tag, det finns viktigare saker att tänka på.
Utifrån sett, ser det ut som det samtalande paret inte kunde ha det bättre.
-Farfar var smed.
-Mm, han var skicklig.
-Jag kommer aldrig kunna utföra samma verk som han, denna möbel är ta mej fan felfri!
-Sluta slå på dig själv älskling!
-Jag är så jävla fumlig...om det ändå inte vore för...
-Älskling, inte nu igen.
-ALS kommer fan ta dö på mig!
-Ja...men inte idag..

Form

Den breda penseln rör sig kvickt över den sträckta duken.
Färgerna flödar. Mönstret ändras och kompleteras på andra ställen. Hon är långt ifrån nöjd.
På flaskorna med den nya färgen har förseglingen precis brutits.
Rummet är fyllt av iver, kretivitet, livslust.
Äntligen är det dax för förändring! Det mörka ska bort!! Ljuset ska få ta över.
De mörka partierna målas över.
Penselns lena smekning övergår till ett mer raspande ljud när färgen sinar. Hon doppar den snabbt i ny färg. Vill inte bli störd av att behöva fylla på, men ignorerar irritationen. Måste vara kvar i känslan. Ta vara på glädjen och inspirationen.
Den gamla tavlans bild har stört henne så länge hon kan minnas. Hennes mormor köpte den av en alkis som hon tyckte synd om för hundra år sen.
-Den kan bli värdefull! hade mamman propsat på, när hon som nu målar över motivet värjt sig och sagt att den inte riktigt passade hemmets färger.
-Mormor hade säkert velat att du ska ha den, fortsatte mamman utan att ta notis om dotterns rynkade näsa.

Det va länge sen nu som det samtalet utspelade sig. Tavlan har hängt i hennes hall sedan den dan och stört henne varje gång hon kommit innanför dörren.
För två veckor sen dog hennes mamma och efterlämnade ett arv på 720kr, efter det att skulderna blivit betalda.
Varenda krona köpte hon nya stora flaskor färg för.

-Så, nu börjar det ta form! mumlar hon och betraktar skapelsen på håll med en av penslarna i munnen.

Smussla

Varje dag har nog med sin egen plåga. Varje dag måste jag ta ställning till om jag vill komma ut även denna dag.
Tänk om jag slapp! Tänk om jag slapp bli bedömd utifån vilket kön jag lever med. Tänk om jag slapp dom lustfyllda eller olustiga blickarna när jag kysser min kärlek på stan. Tänk om jag slapp rätta frågan:-Din sambo, vad heter Han?
Tänk om jag slapp frågorna om hur jag kom på det, hur jag kom ut, vad föräldrarna säger och hur dom tog det. Inte för att jag tycker det är jobbigt att prata om.
Men tänk om jag slapp!

Jag är glad och stolt över den människa jag älskar!
Jag vägrar smussla!
Min kärleksrelation är varken mer eller mindre värd än någon annans.
Jag önskar bara jag slapp andras åsikter, vare sig dom är positiva eller negativa.
Min kärlek bara är, precis som all annan kärlek.
Jag önskar jag slapp ses som en mer sexuell varelse bara för att jag avviker från hetronormen.

Ibland testar jag hur länge en konverstion kan vara utan att jag behöver avslöja min sexualitet. Inte för att jag skäms eller för att få vara hemlig. Utan bara för att se hur vi styrs av könsrollerna och könsnamnen.
Tänk om vi alla var en hennom!!! Inte henne. Inte honom. Inte hon. Inte han.
Bara få vara sig själv. Älska den vi vill.
Då kanske farmors komma-ut-process inte skulle behöva vara lika svår.
Farmor kommer inte hinna uppleva en sån förändring. Så hon får fortsätta tala om för närmaste kyrkvännen att barnbarnet och hennes...öh..hennes...kompis är och hälsar på.

Hyllning till November!!

Åh du kalla, gråa novemberdag. Vad finns det för gott i dig?
Här inne finns värme, soffa, filt och ljus.
Utanför fönstret skriker balkongen efter sällskap. Det enda som bryr sig om att svara på dess längtan är de tunga rendropparna som vägrar släppa taget från räcket. Och den gröna mögeltillväxten som frodas i den fukiga tillvaron. En blöt, tung matta som inte burits iväg till grovsoporna ligger också kvar på golvet, men längtar bort.

Plötsligt trotsar energin motståndets alla lagar. Kroppen vill ut!! Energin vill användas, vill röra på kroppen.
Den svettiga polon får duga. Skorna som inte ger skavsår åker på. Halsduk, mössa och handskar.
Lungorna omfamnar den råa, friska luften. Ett leende sprids. Handskarna får stanna i fickan. Det är inte så kallt som det ser ut.
Marken är våt och det skvätter en aning upp på baksidan av byxbenen. Men det är inte tillräckligt för att sippra in i skorna. Fötterna förblir torra, varma och nöjda. Dom driver på, vill framåt, användas, upptäcka.
Resten av kroppen lyder och följer med i tempot.
Sinnet svävar fritt.
Dimmans närvaro ligger mellan trädtopparna. Där, men inte här. Som en vakande ande som håller uppsikt över varelsen som kommer gående. Redo att gripa in om beskydd skulle behövas.
Ögonen njuter av det varma skenet från adventsljusstakar och stjärnor som syns i var och vartannat fönster.
Tankarna tillåts gå dit dom vill. Drömmar blir tydliga. Längtan synliggörs. Kretiviteten växer sig stark. Allt medans kroppen meditativt tar sig framåt. Framåt men utan specifikt mål eller syfte.

Åh du kalla, gråa novemberdag! Att du kan vara så fantastisk i din tråkiga, alldagliga enkelhet.

Garderobsrensning

Vuxen. Plikter. Ansvar.
Garderoben är full till bredd o höjd. Proppad med kläder i olika storlekar. Trots det finns det inget som passar eller sitter riktigt bra. Dessa extra kilon hånar mig.
Garderoben är proppfull av "inget att ta på mig".
Det som hade passat nu är sen länge utrensat och slängt med löftet att aldrig ha den här storleken igen...
Just nu förbannar jag "sekttänket":-Spar du dina stora kläder är det som att förvänta sig att hamna där igen. Jada jada jada...
Nu sitter jag här med ångesten som eskalerar och tittar tomt in i garderoben. Jag borde kanske rensa bort det som nu är för litet o lägga det på vinden ett tag, men jag förmår inte. Är rädd för de få fula plagg som kommer bli kvar.
På botten av garderoben ligger en del av min stora samling skor. Jag föser dom lite åt sidan och kryper in och sätter mig där på golvet tillsammans med mina raringar. Jag tar dom i famn som om dom vore gosedjur. Kanske är min kärlek till skor så enorm just för att samma storlek alltid passar mig.
Jag lutar huvudet mot väggen och önskar att jag skulle hitta en dörr som leder till en annan verklighet. En väg ut. Bort. Fri från den kropp jag tvingas bo i.
Men väggen förblir vägg.
Medans tårarna fyller mina ögon och rinner över kanten, minns jag sagan om Narnia. Vilket äventyg dom fann på andra sidan garderobsväggen. Inte bara glädje där inte. Iskyla. Spänning. Ondska. Kamp. Tårar. Seger. Och en ny kamp.
Ungefär som mitt liv ser ut.
Kanske är inte drömmen om nåt annat bättre än det jag har.
Kanske lever jag mitt äventyr redan. Det som jag tror finns på andra sidan väggen. Hur ska jag veta...?
Det här livet vill i alla fall lära mig att älska mig själv utan prestation!
Hinner jag inte det under den här livstiden får det bli i nån kommande. För jag är för nyfiken och envis för att sluta leva och bara flyta runt utan en kropp i universum. Jag ger mig inte förens jag nåt fram!

Nu knackar det på garderobsdörren och jag hör min älskades röst.
-Angelika kom ut nu. Jag har bryggt en kanna te åt oss och tänt ljus i vardagsrummet. Kom och mys med mig i soffan finaste du.
Tårarna har torkat. När dörren går upp står denna vackra varelse i det ljusa rummet och ler mot mig.
Åh va jag längtar till den dag då jag älskar mig själv som andra älskar mig och som jag älskar andra.