Form

Den breda penseln rör sig kvickt över den sträckta duken.
Färgerna flödar. Mönstret ändras och kompleteras på andra ställen. Hon är långt ifrån nöjd.
På flaskorna med den nya färgen har förseglingen precis brutits.
Rummet är fyllt av iver, kretivitet, livslust.
Äntligen är det dax för förändring! Det mörka ska bort!! Ljuset ska få ta över.
De mörka partierna målas över.
Penselns lena smekning övergår till ett mer raspande ljud när färgen sinar. Hon doppar den snabbt i ny färg. Vill inte bli störd av att behöva fylla på, men ignorerar irritationen. Måste vara kvar i känslan. Ta vara på glädjen och inspirationen.
Den gamla tavlans bild har stört henne så länge hon kan minnas. Hennes mormor köpte den av en alkis som hon tyckte synd om för hundra år sen.
-Den kan bli värdefull! hade mamman propsat på, när hon som nu målar över motivet värjt sig och sagt att den inte riktigt passade hemmets färger.
-Mormor hade säkert velat att du ska ha den, fortsatte mamman utan att ta notis om dotterns rynkade näsa.

Det va länge sen nu som det samtalet utspelade sig. Tavlan har hängt i hennes hall sedan den dan och stört henne varje gång hon kommit innanför dörren.
För två veckor sen dog hennes mamma och efterlämnade ett arv på 720kr, efter det att skulderna blivit betalda.
Varenda krona köpte hon nya stora flaskor färg för.

-Så, nu börjar det ta form! mumlar hon och betraktar skapelsen på håll med en av penslarna i munnen.

Smussla

Varje dag har nog med sin egen plåga. Varje dag måste jag ta ställning till om jag vill komma ut även denna dag.
Tänk om jag slapp! Tänk om jag slapp bli bedömd utifån vilket kön jag lever med. Tänk om jag slapp dom lustfyllda eller olustiga blickarna när jag kysser min kärlek på stan. Tänk om jag slapp rätta frågan:-Din sambo, vad heter Han?
Tänk om jag slapp frågorna om hur jag kom på det, hur jag kom ut, vad föräldrarna säger och hur dom tog det. Inte för att jag tycker det är jobbigt att prata om.
Men tänk om jag slapp!

Jag är glad och stolt över den människa jag älskar!
Jag vägrar smussla!
Min kärleksrelation är varken mer eller mindre värd än någon annans.
Jag önskar bara jag slapp andras åsikter, vare sig dom är positiva eller negativa.
Min kärlek bara är, precis som all annan kärlek.
Jag önskar jag slapp ses som en mer sexuell varelse bara för att jag avviker från hetronormen.

Ibland testar jag hur länge en konverstion kan vara utan att jag behöver avslöja min sexualitet. Inte för att jag skäms eller för att få vara hemlig. Utan bara för att se hur vi styrs av könsrollerna och könsnamnen.
Tänk om vi alla var en hennom!!! Inte henne. Inte honom. Inte hon. Inte han.
Bara få vara sig själv. Älska den vi vill.
Då kanske farmors komma-ut-process inte skulle behöva vara lika svår.
Farmor kommer inte hinna uppleva en sån förändring. Så hon får fortsätta tala om för närmaste kyrkvännen att barnbarnet och hennes...öh..hennes...kompis är och hälsar på.

Hyllning till November!!

Åh du kalla, gråa novemberdag. Vad finns det för gott i dig?
Här inne finns värme, soffa, filt och ljus.
Utanför fönstret skriker balkongen efter sällskap. Det enda som bryr sig om att svara på dess längtan är de tunga rendropparna som vägrar släppa taget från räcket. Och den gröna mögeltillväxten som frodas i den fukiga tillvaron. En blöt, tung matta som inte burits iväg till grovsoporna ligger också kvar på golvet, men längtar bort.

Plötsligt trotsar energin motståndets alla lagar. Kroppen vill ut!! Energin vill användas, vill röra på kroppen.
Den svettiga polon får duga. Skorna som inte ger skavsår åker på. Halsduk, mössa och handskar.
Lungorna omfamnar den råa, friska luften. Ett leende sprids. Handskarna får stanna i fickan. Det är inte så kallt som det ser ut.
Marken är våt och det skvätter en aning upp på baksidan av byxbenen. Men det är inte tillräckligt för att sippra in i skorna. Fötterna förblir torra, varma och nöjda. Dom driver på, vill framåt, användas, upptäcka.
Resten av kroppen lyder och följer med i tempot.
Sinnet svävar fritt.
Dimmans närvaro ligger mellan trädtopparna. Där, men inte här. Som en vakande ande som håller uppsikt över varelsen som kommer gående. Redo att gripa in om beskydd skulle behövas.
Ögonen njuter av det varma skenet från adventsljusstakar och stjärnor som syns i var och vartannat fönster.
Tankarna tillåts gå dit dom vill. Drömmar blir tydliga. Längtan synliggörs. Kretiviteten växer sig stark. Allt medans kroppen meditativt tar sig framåt. Framåt men utan specifikt mål eller syfte.

Åh du kalla, gråa novemberdag! Att du kan vara så fantastisk i din tråkiga, alldagliga enkelhet.

Garderobsrensning

Vuxen. Plikter. Ansvar.
Garderoben är full till bredd o höjd. Proppad med kläder i olika storlekar. Trots det finns det inget som passar eller sitter riktigt bra. Dessa extra kilon hånar mig.
Garderoben är proppfull av "inget att ta på mig".
Det som hade passat nu är sen länge utrensat och slängt med löftet att aldrig ha den här storleken igen...
Just nu förbannar jag "sekttänket":-Spar du dina stora kläder är det som att förvänta sig att hamna där igen. Jada jada jada...
Nu sitter jag här med ångesten som eskalerar och tittar tomt in i garderoben. Jag borde kanske rensa bort det som nu är för litet o lägga det på vinden ett tag, men jag förmår inte. Är rädd för de få fula plagg som kommer bli kvar.
På botten av garderoben ligger en del av min stora samling skor. Jag föser dom lite åt sidan och kryper in och sätter mig där på golvet tillsammans med mina raringar. Jag tar dom i famn som om dom vore gosedjur. Kanske är min kärlek till skor så enorm just för att samma storlek alltid passar mig.
Jag lutar huvudet mot väggen och önskar att jag skulle hitta en dörr som leder till en annan verklighet. En väg ut. Bort. Fri från den kropp jag tvingas bo i.
Men väggen förblir vägg.
Medans tårarna fyller mina ögon och rinner över kanten, minns jag sagan om Narnia. Vilket äventyg dom fann på andra sidan garderobsväggen. Inte bara glädje där inte. Iskyla. Spänning. Ondska. Kamp. Tårar. Seger. Och en ny kamp.
Ungefär som mitt liv ser ut.
Kanske är inte drömmen om nåt annat bättre än det jag har.
Kanske lever jag mitt äventyr redan. Det som jag tror finns på andra sidan väggen. Hur ska jag veta...?
Det här livet vill i alla fall lära mig att älska mig själv utan prestation!
Hinner jag inte det under den här livstiden får det bli i nån kommande. För jag är för nyfiken och envis för att sluta leva och bara flyta runt utan en kropp i universum. Jag ger mig inte förens jag nåt fram!

Nu knackar det på garderobsdörren och jag hör min älskades röst.
-Angelika kom ut nu. Jag har bryggt en kanna te åt oss och tänt ljus i vardagsrummet. Kom och mys med mig i soffan finaste du.
Tårarna har torkat. När dörren går upp står denna vackra varelse i det ljusa rummet och ler mot mig.
Åh va jag längtar till den dag då jag älskar mig själv som andra älskar mig och som jag älskar andra.

Eldstad-Endorfiner-Evadräkten-Edor-Emotions

Han heter Edor, den lilla pojken på 5 år som resolut bestämt sig för att sluta prata. Ingen vet varför. Han är speciell. Inte på nåt negativt sätt som i utvecklingsstörd eller nåt sånt. Bara speciell som i integritet. Kanske skulle jag säga unik i stället.
Vi är många som försöker lura honom till att försäga sig o börja prata. Men Edor är o förblir tyst. Och ändå gör han sig förstådd, komuniserar på sitt eget sätt. Jag har svårt att beskriva hur han gör det. Tror att det kanske är på ett energiplan.
När jag inte förstår vad han vill, känner jag mig frustrerad och lite stressad. Men han tar det med ro. Det är som att han vet att det kommer vara så och accepterar det för det ingår i hans val.
Plötsligt porlar det upp ett härligt barnskratt genom hans lilla kropp. Hela han lyser av lycka!
Endorfinerna rusar till i min kropp och jag ler.
Han fashinerar mig, den här lilla människan.
Jag känner mig som om jag vore klädd i min Evadräkt, helt naken framför eldstaden. Edor värmer mig som elden.
Jag vill vara mer lik Edor!

Tystnad!!!

Ensam på landet. Regnet piskar mot rutorna o vinden viner. Jag sitter o tittar på den värmande brasan som sprakar framför mig. Jag njuter!
Framåt kvällen drar ovädret förbi. Mörket sveper in. Regnet upphör. Och elden falnar.
Glöden rör sig så där trolskt som bara glöd kan.
Plötsligt är det total tystnad. Jag njuter!
Tysnaden tar över o tjuter i mina öron.
Jag minns min svenska lärare Lars Jones på gymnasiet. Han rättade en uppsats jag skrivit, satte en röd bock i kanten med kommentaren: Tystnad kan inte tjuta!
Tack livet för att jag är fri att skriva o tolka världen som jag vill idag.
Tystnaden tjuter i alla fall i mina öron även om den inte gör det i Lars Jones.
Jag ler i min sommarstuga o somnar nöjd:-)

En skattkista full av minnen.

Mitt liv, min själ, min kropp, mitt sinne...
Jag vet inte vilket av dessa som är mina minnens skattkist. Kanske, eller troligast är det nog allihop.
Det finns så mycke fina små minnespärlor som blänker där i kistan. En del är större än andra. Vissa är diamanter andra ser bara ut som diamanter men vid närmare titt så är det bara glas.
Man kan också stöta på en hel del mörka saker. Jag liknar dom vid kol, sotar ner men det är lätt att sopa av sig smutsen. Oftast ligger dom i botten eller i alla fall ganska långt ner. När dom vackra pärlorna täcker dessa är det som om dom inte finns. Om man inte rör om kan man nästan glömma att dom finns där under ytan. Men förr eller senare får man syn på dom.
Bara jag kan välja vad jag gör med dom. Dom kommer alltid finnas i min skattkista. Jag kan inte plocka ur dom. Det går inte att vägra ha dom där i. Jag kan inte hata bort dom.
När jag accepterar o försonas med att dom finns o är en del av skatten, lika värdefulla som den vackraste pärlan. Då kan jag se dess tillgång.
Kol kan bli diamanter om jag tillåter det.