Det man klarar sig utan

Tårarna väller upp i Linas ögon. Ilskan stiger upp från magtrakten till huvudet. Kinderna blir röda. Öronen likaså.
-FAN! Jag hatar dig!!
Hon reser sig hastigt från bordet. Stolen välter men det bryr hon sig inte om.
-Men Lina, sluta! Gå in på ditt rum och lugna ner dig. Mammas röst är gäll. Den blir det när hon är nervös och osäker.
-Jag är redan på väg, kärringjävel!
Mamma sitter kvar med Linas iphone i handen.
Dörren slår igen efter Lina. Hallspegeln gungar av smällen, släpper från väggen och ger ifrån sig ett väldigt krash när den splittras mot klinkergolvet.
Lina slänger sig på sängen och låter tårarna rinna.
Mamma suckar. Tittar bort mot hallen och den trasiga spegeln. Fingrar utmed kanten på mobilen. "Gick jag för långt den här gången?" tänker hon. "Men det är ju bara en telefon, man klarar sig faktiskt utan." Skuldkänslorna smyger sig på. Hon reser sig. Går sakta bort och plockar upp spegelskärvorna. Det är fjärde gången.

Inne hos Lina rusar känslorna fortfarande. Hon har inget att distrahera dom med. Musik brukar vara det mest effektiva sättet men nu går inte det. Likaså är det med spel, facebook, sms, chat.
-Helvetesjävlaskit!!! Om hon tror att jag kommer stanna hemma bara för att hon straffar med att ta min iphone, tror hon fel!
Lina torkar tårarna. Öppnar fönstret och hoppar ut. Hennes rum ligger på markplan. Skorna och jackan är fortfarande på. Tur, för ciggen har hon alltid i innerfickan. Hon tänder en. Suger snabbt i sig den medans hon går bort mot centrum. Sätter sig på en bänk.Tänder en till. Ilskan dämpas.
-Tjo Lina! Mackan rullar upp bredvid henne. Varför svarar du inte? Jag har försökt få tag på dig.
-Morsan har tagit min iphone, fräser Lina.
-Vafan, driver du me mej? Va har du gjort den här gången? Måste va allvarligt.
-Äh inte särskilt. Men du vet hur morsan e.
-Shit asså! Det e ju för fan dödssynd på att sno ens mobil! Asså, överlever du Lina?
-Nä, jag typ dog!! E så jäla lack!!! Tänker hålla mig hemmifrån ett tag nu så hon lär sig!

Mamma knackar på Linas dörr.
-Linagumman, det är mat. Jag har gjort din älsklingskyckling.
Inget svar.
-Gumman, kom ut nu. Du får tillbaka din telefon. Hörrö. Du? Får jag komma in...? Mamma öppnar sakta dörren. Med ens inser hon att Lina inte är där. Gardinen fladdrar i det vidöppna fönstret.
Hon rusar till telefonen och slår Linas nummer. I hennes andra hand vibrerar Linas iphone och sjunger: ´vill du ligga me mej då...?´
-Åh nej!! Mamma lägger på och sjunker ner i soffan. Hon kan inte göra annat än att vänta. Denna ständiga väntan på att Lina ska behaga dyka upp.

Mamma är i upplösningstillstånd när Lina ragglar in på småtimmarna.
-LINA! Var har du varit?? Varför har du inte hört av dig. Jag har varit så orolig! Är du full igen också? Varför har du inte ringt?
-Ditt problem! Jag kan för fan inte ringa utan min iphone. Å vet du, från och med nu gör jag som jag vill. Du tog mitt liv, min iphone! Men vet du, jag klarade mig utan den! Gonatt!

På bordet står en orörd kyckling.

Komma tillbaka

Dörren står på glänt. Jag ser en fågel där ute.Tror den kallas skata. Kan inte hindra inpulsen. På mindre än ett ögonblick är jag ute. Jag hör lillmattes gälla röst bakom mig.
-NEEEJ! Mamma Simba smet ut.
Fågeln och jag blir nog lika rädda av skriket. Fågeln lyfter. Jag tar min tillflykt till buskarna.
Matte, lillmatte och lillhusse stormar ut ur radhuset. Gamla minnen får min svans att bli tre gånger så tjock, hjärtat rusar vilt. Det är omöjligt att sitta kvar. Än mindre att gå dom tillmötes. Kroppen är smidig och snabb. Väldigt snabb.
När skräcken lagt sig märker jag att jag ligger bakom en sten i en skog. Jag känner inte igen mig. Det är tyst runt omkring. Jag jamar. Kanske kan dom höra mig. Men nej, det förblir tyst. Jag vågar inte flytta på mig. Adrenalinet har lämnat och tröttheten smyger sig på. Jag viker in tassarna och ger upp för sömnen.
När jag vaknar känner jag mig modig och beslutar mig för att leta mig hemåt. Trots att jag inte har en aning om hur jag hamnade just här igår, går det lätt. På något märkligt sätt är det som att något visar vägen. Jag funderar inte närmare på det utan trampar vidare.
Plötsligt hör jag mitt namn ropas. Jag blir glad och varm när jag känner igen mattes röst. Snart ser jag henne och hon ser mig. Hon tar några raska steg mot mitt håll och min autopilot slås på igen. Jag springer undan och gömmer mig.
Varför blir jag så rädd? Jag vet ju att matte inte kommer göra mig illa. Jag vill ju så gärna hem till värmen. Mitt nya hem är ju inte som det förra. Här är det ju tryggt att vara. Ändå kan jag inte styra över rädslan.
Jag håller mig tyst och stilla ett bra tag. Sen känner jag att det får vara nog. Jag smyger mig fram. Håller mig utmed husväggar och i buskar. Och så står det där framför mig. Mitt hem! Dörren till uteplatsen är öppen och jag kan promenera in. Matte får syn på mig.
-Ååå Simba! Vad jag har varit orolig! Välkommen hem! Här får du mat, du måste ju vara utsvulten.

Senare ligger jag i samma soffa som matte och njuter av värmen från en flisfilt. Tänk va skönt att vara hemma igen! Här ska jag bo för alltid!

Äcklas

Arvid är sju år. Nova är det sötaste han har sett. Hon har blå ögon och är lika gammal. När Arvid tittar på Nova blir han glad. Det blir fullt av bus i hela kroppen. På rasten jagar Arvid Nova på lekplatsen vid skolan. Hon skrattar och skriker omvartannat. Hennes blonda hästsvans studsar när hon springer framför Arvid. Arvid blir varm i kroppen. Han hinner ikapp och puttar Nova så hon ramlar. Skrattet övergår i tårar och ilska. Nova skriker åt Arvid att försvinna när han försöker sopa bort sand från hennes byxor. Han mumlar ett skamset förlåt. Men det hittar inte fram till Nova. Flickorna skyndar dit och ger Arvid onda blickar när dom hjälper Nova upp på fötter och leder henne bort mot klassrummet.
Arvid undrar hur allt kan bli så fel. Dom hade ju så roligt. Han tycker ju så mycket om Nova.
Nästa rast söker sig Arvid bort från Nova. Han slår följe med Rickard och går bort mot skogsdungen. Dom ska gräva en grop. Kanske kan det vara bra att ha en grop. Om den inte skulle komma till användning har dom i alla fall fått gräva.
Matilda kommer förbi och blir nyfiken på var killarna håller på med. Hon ropar dit Nova. Arvid ser nervöst på när Nova kommer springandes mot dom. Hon verkar inte vara sur för knuffen längre för hon ler. Arvid slappnar av. Nova och Matilda beundrar gropen som blir djupare och djupare. Killarna blir ivrigare och ivrigare. Dom gräver fort och med stora spadtag. Arvid ser att Nova tittar på honom och ler. Han blir så där varm och full i tok igen. En daggmask inser plötsligt att det är livsfara på gång i marken och flyr dom hemska spadarna. Men Arvid ser den slemmiga masken, tar upp den och visar dom andra. Tjejerna fnittrar och säger samtidigt saker som urk, bläää, fyyy. Dom har svårt att stå still. Försöker gömma sig bakom varandra. Men fnissar fortfarande. Arvid kan inte hejda buset som rusar i honom. Han stoppar masken snabbt i munnen och med stolt blick sväljer han. Tjejernas beundrande blickar byts ut mot äckel på bråkdelen av en sekund. Och i stället för hejjarrop, som han förväntat sig, får han höra hur vidrig han är.
Rickard följer med tjejerna när dom springer bort till de andra klasskompisarna för att skrikande berätta vad Äckel-Arvid gjort.
Arvid sitter på en grästuva. Buspirret är borta, precis som Nova. Kvar är bara en snuskig mask i hans mage.

Efterskalv

Dom vanligtvis bruna fötterna är nu grå av damm. Susilo tar sig snabbt upp för högen med bråte. Det är praktiskt taget omöjligt att se att denna raserade massa tidigare var byggnader. Hus där människor bott. Men på några enstaka ställen dyker det upp en dockarm eller en ram med krossat glas där ett familjeporträtt kan anas. Susilo är oberörd. Sätter den ena foten framför den andra. Försiktigt, smidigt, stadigt. Det är inte första gången han tar sig fram i sån här terräng. Jordbävningar är vanligt i hans hemstad. Så när marken återigen rör sig, stannar han till, parerar och hittar balansen igen. Hjärtat slår dubbla slag men hinner inte övergå till ökad puls. Susilo vet att han är på farlig mark,men det gäller att komma först. Människorna som nyss fått sitt hem förstört kommer inte tillbaka än på ett tag.
Strax är han framme vid sitt mål. En konservburk med sin färgglada etikett ligger synligt bland stenarna. Kanske, kanske.... Jo, han har turen på sin sida. Burken är trasig! Han kastar sig ner. Inser att han till och med hunnit före djuren. Slafsar i sig innehållet. Magen krampar lite. Det var länge sen den hade något att jobba med. På ett ögonblick är burken tom och den ilande tomheten i magen är dämpad, för den här gången.
Susilo lägger ner huvudet mot marken. Ett leende leker på hans läppar innan han faller i sömn. Vilken lyckodag!

Strävan

Strävan. Tungt, Motstånd. Grus i maskineriet. Strävan. Längtan. Vilja. Lätthet. Enkelt. Jobba. Kämpa. Måste. Vill. Flöde. Kraft. Uppförsbacke. Nedförsbacke. Långt bort. Nära. VILL VILL VILL VILL VILL!!!! Det blir som det ska!

Ett äventyr

Nånstanns bland alla täcken, filtar och kuddar finns en liten flicka. Gräset kliar lite mot ryggen. Här är hon trygg. Det är ofarligt under alla lager. Hon är skyddad. Utanför håller monstret stenkoll på det lilla knytet där nere på den stora gräsmattan. Byltet rör sig någor ibland men så länge det inte sticker ut någon mumsig kroppsdel kan han inget göra.
Flickan öppnar en minimal springa mellan filtarna och sneglar försiktigt upp mot himmelen. Hon ser dom vita bulliga molnen och det blåa hålet. Det är tomt men hon vet att han håller sig gömd därinne.
Det finns bara hon och han. Spänningen är påtaglig och luften darrar inne i gömman.
Hon är full av leklust och glädje samtidigt som rädslan smyger sig på med full kraft. Hon tar en snabb koll på att det inte finns nån glipa där hon kan synas. Adrenalinet rusar igång när hon känner ett vinddrag mot foten. HJÄLP! Var det han?! Hon fryser fast.... Men inget händer.
Ännu en koll på hålet och hon kan konstatera att han har flyttat sitt tillhåll något. Men fortfarande kan hon inte se honom. Trots att han aldrig visat sig för henne så kan hon känna hans närvaro. Hon vet att han inte är snäll. Hon kommer förgöras om han får tag på henne. Men hon kommer aldrig ge upp!

-MAAAAT! ropar mamma samtidigt som hon ringer i koskällan.
JAAAA! svarar flickan och rusar upp mot stugan.
Hålet i molnen finns inte kvar.

Förmögenhet

Det nybyggda huset utstrålar lyx o flärd. Uppfarten är krattad. Gräsmattan har en perfektion som en golfgreen. Borta vid poolen står trädgårdsmästaren lutandes mot håven och samtalar med kocken. Dom stannar upp ett ögonblick när dom hör mina steg i gruset men återgår efter en snabb titt på mig.
Jag sneglat bort mot stallet och avunden reser sig i mig. Jag skäms över känslan och blicken faller ner på mina slitna och nu dammiga skor istället.
Innan jag hinner fram till den präktiga ytterdörren dyker en gammal sliten fras upp i min tanke: Jag jämför min insida med andras utsida.
Ett leende kommer över mina läppar och jag sträcker på mig.
Jag kan ju bara jämföra mig med mig själv och mina värderingar. Och utifrån det så är jag fantastiskt farmgångsrik och förmögen.
Inte trots att jag är jag, utan på grund av att jag är jag!!
Dessutom är min insida vacker idag!