Läskeblask

"Kul! Ett torrt mariekex var. Tur han bjuder på läsk i alla fall."
- Men fy sjutton, va e de härena för blask!!!???
- Läskeblask förstås, sockerdricka och mineralvatten.
- Va tusan då för?
- Mäh, det fattar du välan!? Helläsk har vi ju ena bara te gofika ju!

Steg

Bredvid frustande hav går jag. Ett steg efter det andra. Och så ännu ett. Het sand som ger vika och får mig att sjunka. Jag styr mot gränsen, där torrt möter vått. Ljust blir mörkt. Löst fattar fastare form. Fötterna lämnar efter sig tydliga spår i fuktig sand. Spår som vågen strax slätar ut. Min vandring är dold.
Hur många andra har gått här före mig? Som också gjort avtryck. Som försvunnit. Hur många hemligheter har spolats bort? Dränkta av bränningar och strömmar. Hur många tårar har havet sett? Tårar som hittat tillbaka till sitt ursprung. Förenats, sälta med sälta. Har jag vidrört samma strand som någon jag kommer älska? Någon som liksom jag lever och räds.
O du oändliga horisont, kan du svara?

Ratnakar - den misslyckade

Dofterna från kryddstånden blandas med lukterna från det råa köttet vägg i vägg. Flugorna svärmar. Finns i stort överallt. Vidare den stickande odören från de ruttna grönsakerna på avfallshögen strax bredvid. Ratnakar sicksackar mellan de frigående heliga kossorna och deras högar av avföring. Han håller huvudet sänkt och blicken i marken. Vill inte möta någon han känner, inte nu. Hans nya chapels, som han fått i present när han fyllde 35 för ett par veckor sen, knarrar för varje steg han tar. Förbannade skor! Han ökar takten för att snabbare komma bort från marknaden och hem till de skyddande väggarna. Innehållet i paketet som han har under armen ska ingen få se. Skammen kan inte bli större än vad den redan är. Men han tänker inte bjuda på mer.
När Ratnakar var liten talade han vitt och brett om för alla som ville lyssna, och alla andra också för den delen, att han skulle bli fakir när han blev stor. Han skulle bli berömd. Tjäna stora pengar på sina plågsamma konster. Sluka svärd, gå på glödande kol och äta glas. Men hans huvudnummer skulle vara att ligga på spikmattan. En spikmatta som skulle ha mindre antal spikar än vad någon någonsin klarat av att ligga på tidigare.
Nu har han levt i snart 20 år med namnet: Ratnakar den misslyckade. Varje gång han tilltalas sticker det till i hjärtat som av tusen nålar. På gränsen till outhärdligt. Men han vägrar ge upp! Dagens inköp är lösningen. Det bara måste fungera nu!
Den mossgröna Shaktispikmattan med fyratusen plastspikar får ge sin plats på sängen till den nya. En lila denna gång med tvåtusen fler plastditos, lightvarianten. Ratnakar tar på sig en solkig vit t-shirt och lägger sig. Han andas djupt och regelbundet. Fokuserar förbi smärtan, på luften som fyller lungorna och lämnar via näsborrarna.
"Jag ska minsann visa dom" tänker Ratnakar. Kastar ett öga på klockan och håller ut en minut till. Till två.

Konstig affär!

En liten pralin kommer trippande. Chokladbrun och näpen. Gör ett besök hos moster. Orden väller ur henne med en väldig fart. Ibland går det inte att hänga med i resonemanget. Men det gör inget. Hon älskar sin moster och moster älskar henne. Dom skojar och skrattar ihop. Och pratar om allt. Fast mest hon. Deras stunder tillsammans är värdefulla. Hon gör moster lycklig.
-Men moster, sitt inte inne och spela dator! Kan vi inte gå ut och leka nu? Jag vill bada med dig och visa att jag inte drunknar utan badring.
- Jag ska bara skriva lite först, sen lovar jag att bada med dig.
- Men vad ska du skriva då?
- Det ska handla om en auktion.
-Va e de fönåt?
- Öh, jo det är som en slags affär. Fast sakerna har inga prislappar. Utan man får säga vad man vill betala och är det någon annan som vill betala mer så får den bjuda över. Sen är det en farbror som har en klubba och när det inte kommer fler bud så säger han: Första, andra, tredje! Sen slår han klubban i bordet och då är saken såld.
- Konstig affär! Men kan vi inte bada nu!?
- Jo min lilla karamell, nu går vi och badar.
- Äntligen!

Satsa

Jovisst, jag får lov att erkänna att jag fick en hel del blickar. En del av förakt och överlägsenhet. Andra med ett hånfullt leende till. Men jag brydde mig inte. Nästan inte i alla fall. Vid maskinerna omkring mig stoppades det in hundralapp på hundralapp. Det förlorades mycket men ibland spottades det ut vinstkvitton med höga belopp.
Jag, jag pillade in enkrona efter enkrona. Spelade grodan och valde kort. Pulsen ökade. Värmen steg. Kinderna blossade. Trots att min insats var låg fick jag samma påslag som alla andra. Förlust avlöste vinst, vinst jämnade ut förlust. Hög intensitet när jag tvingades välja. Fega eller våga. Satsa ännu en gång?
När myntfacket i plånboken var rensat låg jag på plus. Hela hundratrettio kronor plus! Skulle jag fortsätta lite till. Hade jag nu vunnit så här många gånger pengarna, tänk hur mycket mer det kunde bli.
Jag tog en titt på de andra runtom i lokalen. En del suckade djupt och det  fick mitt förnuft att återvända.
Jag hämtade ut min stora vinst. Tacksam, glad och nöjd. Och med stolt högburet huvud lämnade jag lokalen.

Gatufesten

Humöret var på topp. Likaså stämningen och ljudnivån. Vi var på förfest hos barndomskompisar i småstaden där vi växt upp.
-UNO UNO UNO, skränade jag. Och då syftade jag inte på kortspelet utan på Svenningsson.
Det var första gången jag festade med min syster. Roligt men samtidigt speciellt. Men jag var mig själv och njöt av alkoholens lätta smekning.
Vi förflyttade oss ner mot torget, gatufesten och stora scen. Jag minns inte vad jag hade på mig. Men jag minns folkmassan och mörkret som omslöt den upplysta scenen. Och festivalens välkomnande dunk, när vi närmade oss, som steg upp och iväg. Mötte oss och förenades med vibrationerna från vår  förväntan. Stegen som blev snabbare och fnissen som ökade i intensitet. In i smeten. Buffades och knuffades. Trampades och blev trampade.
- Vi ska längst fram, utbrast syrran och tråcklade sig mellan långa och mindre långa människor. Men alla längre än hon. Jag som är både bredare och nästan ett huvud längre än syrran hade svårt att hålla jämna steg. Det blev mer buffel än lirkande för min del men fram kom vi. Trycket var totalt. Jag stod bakom syrran med en arm på var sida om henne och tog spjärn mot staketet. Parerade tryckvågorna som gång på gång kom från massorna bakom oss. Inget skulle få hända min syster! Jag uppfattade inte mycket av Unos uppträdande i min självpåtagna roll som bodyguard. Men syrran som stod i sin lilla fålla hoppade och sjöng. Hon verkade lycklig!

Plötslig längtan

Högt barnskrik. Av smärta. Tystnad i sorlet runt henne. Blossande rött ben. Pappa räddar. Tårar sprutar, rinner, väter. Salva lindrar hettan. Mamma tröstar gråten.
-Mamma, jag älskar inte maneter!
-Jag vet älskling. Vill du ha en glass?
-Jaa, jag längtar efter glass!