En skattkista full av minnen.

Mitt liv, min själ, min kropp, mitt sinne...
Jag vet inte vilket av dessa som är mina minnens skattkist. Kanske, eller troligast är det nog allihop.
Det finns så mycke fina små minnespärlor som blänker där i kistan. En del är större än andra. Vissa är diamanter andra ser bara ut som diamanter men vid närmare titt så är det bara glas.
Man kan också stöta på en hel del mörka saker. Jag liknar dom vid kol, sotar ner men det är lätt att sopa av sig smutsen. Oftast ligger dom i botten eller i alla fall ganska långt ner. När dom vackra pärlorna täcker dessa är det som om dom inte finns. Om man inte rör om kan man nästan glömma att dom finns där under ytan. Men förr eller senare får man syn på dom.
Bara jag kan välja vad jag gör med dom. Dom kommer alltid finnas i min skattkista. Jag kan inte plocka ur dom. Det går inte att vägra ha dom där i. Jag kan inte hata bort dom.
När jag accepterar o försonas med att dom finns o är en del av skatten, lika värdefulla som den vackraste pärlan. Då kan jag se dess tillgång.
Kol kan bli diamanter om jag tillåter det.